För några timmar sedan var jag på D:s födelsedagskalas, vilket betydde att jag fick träffa ett gäng släktingar till honom. Litet nervvrak så klart, men ack så bra det gick. Jag känner mig nästan redan som en i familjen. Måste bara lära mig lite polska också…
Fick ett samtal från frun till min gamle, gamle vän JJ i Borås. Henne har jag aldrig träffat men hon var djärv och letade fram mitt nummer bland makens papper för att bjuda mig och D på JJ:s 30-årsöverraskningsfest. Hemskt spännande. Har inte varit i Borås sedan 2000.
Jag har fått ovanligt många (positiva) reaktioner på mina krönikor och på min blogg den senaste veckan, vilket känns hemskt kul. Varför skriver man en blogg då? För att det är skönt. Det är inte ens särskilt viktigt att någon läser det man skriver, bara tanken på att någon KAN göra det är tillfredsställande.
Författare: Kim da Costa
Utsikter
Det finns så mycket smärta och elände överallt. Varför gör vi det så svårt för varandra?
Nu var jag tvungen att beställa en Dolly-samling från Ginza.
Jag lyssnar på Sandra. Hennes Wheel Of Time (2002) gjorde ju inte mycket väsen av sig men albumet är riktigt bra (Such A Shame, Motivation, Perfect Touch, Forever, Silent Running).
iPod Mini
Sådärja. Det blev efter mycket övervägande en iPod Mini i den ärtiga turkosblå kulören här intill. Hann inte lägga in mer än två album igår kväll eftersom jag var hemskt busy med mitt samboliv. Ljudet var hemskt bra. Många gånger bättre än i den förra mp3-spelaren.
Igår fyllde en gammal vän 30 och jag, trots att han bara hör av sig en gång om året och “å, vi måste höras.. bla blaa” och sedan inte hör av sig igen, skickade jag iväg ett sms. Jag ska ju alltid vara den som ser till att påsarna knyts ihop och att trådarna inte lossnar totalt, men så händer, som i detta fall, att personen i fråga bytt nummer och inte bemödat sig med att ge mig det. Så nu lägger jag återigen ner Kim-fixar-och-ska-alltid-vara-så-himla-pålitlig-verkstan.
Igår frågade D mig om jag var olycklig (jag såg fundersam ut, tror jag). Faktum är att jag nog aldrig varit så här tillfreds någonsin. Och ändå: jag har inte vunnit en massa cash. Jag har inte ett jättecoolt jobb. Jag har ingen paradvåning. Jag är bara en enkel man som värdesätter det som så många tar förgivet. Jag vet, jag är SÅ vuxen.
Skamlöst frosseri
Sitter och funderar på att skamlöst gå och köpa mig en ny mp3-spelare. Den förra brakade ihop häromdagen (köp aldrig en Creative ZEN!) så den ska jag lämna tillbaka så fort jag rör mig i Sikla. Och jag kan verkligen inte leva ett anständigt liv utan min bärbara musik. Så hur ska jag övertyga mig själv om att jag förtjänar en ny? Okej, det får bli min försenade 30-årspresent. Nej, det var ju Madrid-resan. Det får väl bli min julklapp till mig själv. Ja, det får det. Och så ska jag uppdatera min spanska hela nästa vecka, eftersom jag börjar plugga igen på fredag. JA, SÅ FÅR DET BLI! Och så ska jag inte äta choklad på en månad. Now we’re talking. En iPod får det bli och jag ska älska den och vårda den som vore den min hund (ibland låtsas jag ha en hund som heter Sue Ellen, en vacker dag ska mina fantasier bli realidad (obs! spanska, där ser du, jag är redan på g).