Sedan jag fyllde 30 har jag börjat tänka annorlunda och det är jobbigt men på något konstigt sätt också befriande.
Jag får ångest då och då och en rädsla för att hjärtat bara ska sluta slå. Bara så där helt hux flux. Hemskt plågsam tanke. Samtidigt känner jag en vuxen känsla av ödmjukhet inför livet och tacksamhet för varje dag som gryr.
Ska det vara så? Är det rimligt? Tänk om man faktiskt aldrig sa alla de där orden till någon man bryr sig om. Och så plötsligt skulle det vara försent. Hemska tanke.
I love you.
Författare: Kim da Costa
Home sweet home
Nu är jag och D hemma igen efter en lovely tripp till Helsingfors. Min nya melodi är att ta en paus från allt vardagligt lunkande, det gör en gott.
Helsingfors var underbart som alltid och visade sina allra bästa sidor denna varma, soliga höstdag.
Det är underbart att strosa runt på Norra Esplanaden och fönstershoppa eller slinka in på de ännu öppna uteserveringarna där folk ogenerat dricker öl mitt på måndagseftermddagen.
Det blev en lunch med syrran (med nya färgglada extensions) + väninna på trivsamma La Famiglia på Centralgatan 3. De har enormt trevlig personal och god mat.
Tyvärr led D av huvudvärk (*fnys*) och orkade därmed inte kliva iland. Jag blev hemskt, hemskt besviken.
Det känns hursomhelst bra att vara hemma igen.
Ett kryss två
Du
Djärva sanna ord
När någon drabbas av anorexia är det helt politiskt korrekt att vara på dem och säga att de måste börja äta men när en människa håller på att äta ihjäl sig ska man titta åt andra hållet och låtsas som ingenting. Kikki, sluta äta! Banta!
(Artikel om Kikki Danielsson i kvällstidning.)
Skulle jag gå in på McDonalds och se så feta barn (pekar på bild i samma kvällstidning) vräka i sig hamburgare skulle jag slå föräldrarna i huvudet med min handväska.
Dominika Peczynski i Nyhetsmorgon Söndag, TV4.
Underbar är hon.