Kim da Costa – Kim da Costa

471 dagar

Gårdagen var en psykiskt mycket påfrestande dag då tre kvinnor ur gisslan i Gaza skulle släppas (tack vare Trump och ingen annan). In i det sista visste vi inte om de tre damerna var vid liv eller inte.
En av dem, Doron, är mitt israeliska ex nära vän och jag har inkluderat henne i min kvällsbön ända sedan jag fick höra talas om henne i oktober 2023.
Nu är hon fri. På bilden ses hon omringad av dessa fruktansvärda, primitiva terrorister. Ja, ni vet de där terroristerna som galna västerlänningar (och ockuperande muslimer) har hyllat på våra gator och torg. Folk är verkligen skogstokiga.

Kolla på dessa ”civila” ”palestinier”. Primitiva bestar.
Och vad sägs det om den galna svenska vänsterledaren, som jämför oskyldiga kidnappade med mördare och terrorister.
Sämst rapportering här på hemmaplan står än en gång Hufvudstadsbladet för. Jag vet inte riktigt när HBL blev en sådan usel blaska. (Varannan artikel handlar för övrigt om Stockholm, som vore HBL en stockholmsk lokaltidning.)
Till och med Helsingin Sanomat är betydligt bättre – och det säger en hel del. (Det lönar sig att vara tvåspråkig.)

Tre damer fick komma hem men 90+ kidnappade personer (inklusive barn och minst en bebis) finns kvar i Gaza. Om de lever vet vi inte. Det är det som kallas terror. Vi ska alla plågas i vår ovetskap. Det är det Hamas vill. Det är detta skogstokiga västerlänningar (och andra) hyllar i våra städer och på olika universitet. Ur led är tiden.

Läs också:
Beaming, laughing, weeping, 3 freed hostages finally reunite with loved ones

”Vårt public service och de stora drakarna är ständigt fyllda till brädden av snyfthistorier, siffror och statistik som de fått sig till livs av terroristregimen och som de sväljer utan att reflektera. Pogromen 7/10 2023, och den islamistiska krigsförklaringen mot Israel och det judiska folket, undviker man i mesta möjliga mån att nämna.”
Offren som medierna struntar i

Foto från X.

Önskeinlägget: Hade det varit värt det om jag vetat om det i förväg?

År 2009, alltså för hela 16 år sedan, körde jag något här på bloggen, som jag kallade ”Önskeinlägget”. Så här skrev jag:

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av en viss ”Olle Jr”.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!

Nu, alla dessa år senare, så satt jag och kollade igenom opublicerade inlägg och utkast och då hittade jag några ”önskeinlägg”, så nu tänkte jag beta av dem. Förlåt att ni fick vänta!

Hade det varit värt det, om jag vetat om det i förväg?

Så nu väljer jag alltså ett ämne som går ihop med rubriken…
Hade jag flyttat till Finland om jag vetat om i förväg hur det skulle komma att bli?
Det korta svaret är: ja.
Det något längre svaret lyder som följer: jag har aldrig ångrat att jag lämnade Födelselandet för Det Egentliga Hemlandet. Jag trivs oerhört bra. Jag vet så klart inte hur jag skulle må om jag valt att bosätta mig någon annanstans i landet, men Helsingfors är hemma för mig.
Och med det sagt så bodde jag ju mina första elva månader på landet en timme norr om huvudstaden, men det var tillfälligt och kändes aldrig som något mer än så.

Jag hade dock gjort lite annorlunda.
Kanske hetsade jag lite för mycket. Men jag är en mycket otålig person.
Jag kanske borde ha flyttat direkt till Helsingfors och lagt ner mer tid på att hitta ”min” stadsdel.
Nu hamnade jag först i en för mig då helt okänd del av staden och trots att bostaden var fin så var området ingenting för mig. Snarare mer för barnfamiljer och/eller sportfantaster. (Hittade dock ”min” stadsdel så småningom.)

Hade jag inte flyttat till den för mig okända stadsdelen så hade jag heller aldrig träffat tre personer som var katastrofer för mitt privatliv. Jag talar om Ryssen, Psykopaten och Muslimen. De var verkligen inte bra för mig, men kanske lärde jag mig någonting (och fick en massa ”fördomar” återigen bekräftade).

Så för att besvara frågan: ja, det var värt det. Efter de där tre flopparna som jag nyss nämnde så har jag träffat fantastiska människor i Helsingfors. Riktiga vänner.
Jag upptäckte också min största hobby: karaoke. Jag hade aldrig ställt mig på en scen tidigare. Kanske skriver jag ett djupare inlägg om detta vid ett senare tillfälle.

Det bästa med den här staden (jag vet inte hur det är i andra delar av landet) är att det är lättare att närma sig andra människor. Det är ingen som ringer psykakuten om du snicksnackar med en främmande människa på spårvagnen.
Det finns en känsla av sammanhållning – en känsla som helt gått förlorad i Stockholm (i Sverige?). Folk är mycket mer avslappnade här och eftersom jag är en avslappnad man så uppskattar jag det.

Hoppas att jag besvarade frågan, som alltså ställdes för 16 år sedan!
Har du ett ”önskeinlägg”? Skriv en kommentar.

Här hittar du förresten mitt härliga inlägg:
Äntligen! Kim talar ut om den omtalade flytten.

En flyttfågel som lämnar Sverige. Eller snarare en fågel + Sveriges ambassad i Helsingfors. Foto: Kim da Costa.

UMK 2025

Nu har vi fått höra årets samtliga UMK-låtar (UMK=Tävlingen för ny musik, ett så osexigt namn för Finlands uttagning till Eurovision Song Contest) och här är mina åsikter.

Neea River ”Nightmares” 3/5
Mycket kompetent sångerska framför en modern pop/dance-låt som påminner en hel del om Saara Aaltos ”Monsters” (som tyvärr floppade i ESC 2018). Bra och dansant, men ingenting särskilt. Ingenting som sticker ut tillräckligt.
Nelli Matula ”Hitaammin hautaan” 3/5
Även här en modern, poppig låt. Jag gillar den. Texten är nog bättre än melodin. (”Långsammare till graven” betyder titeln.) Dock ingen vinnare.
Costee ”Sekaisin” 2/5
En jämntjock popdänga som aldrig riktigt kommer igång. Den bara maler på.
Viivi ”Aina” 2/5
Fin ballad som dock saknar en riktig hook. Inte dålig men låten känns gammal.
One Morning Left ”Puppy” 3/5
Här har vi vinnaren. Jag visste det direkt när jag hörde låten första gången – detta kommer finländarna att rösta på som galningar. Jag hatade låten till en början men har börjat vänja mig och smågillar nu melodin och själva ”grejen”. Min hund gillar dock inte hundskallen. Han blir rasande. (Ju mer jag lyssnar desto mer gillar jag låten. Det märks väl att jag har bott i Finland i snart tio år…)
Goldielocks ”Made of” 3/5
Jag gillar den här ”moderna” poplåten och videon är fantastiskt underhållande. Jag hör dock inte riktigt vad vokalisten sjunger. Den får en knapp trea av mig.
Erika Vikman ”ICH KOMME” 3/5
Vilken besvikelse. Jag hoppades så på en riktigt fläskig vinnare, men nej. Jag erkänner att jag är besviken. Grejen är att låten är sådan som jag trodde och hoppades att den skulle vara – det är bara det att i mitt huvud var den bättre. I mitt huvud hade låten både bättre text och bättre melodi, men det var just sådan här TYP av låt jag trodde att Vikman skulle återkomma med efter supersuccén med ”Cicciolina” år 2020. Hennes fantastiska samarbete med Käärijä, ”Ruoska” visade vilken riktning Vikmans musik skulle gå i. Men tyvärr. Ingen vinnare. Och vad ÄR det för konstigt slut på låten? Det kanske framgår live.
[Edit: tre dagar senare förstår jag äntligen det abrupta slutet – ibland är jag trög! Och nu har jag börjat älska låten. Det tog ett tag…]

Den åttonde februari får vi se ~~vem~~ när One Morning Left vinner UMK och därmed representerar Finland i Eurovisionen, med låten ”Puppy”.

Foto: Erika Vikman och Kim da Costa på en tillställning år 2020.

Hittade ett gammalt inlägg

Oj, det här var spännande. Jag hittade ett gammalt opublicerat inlägg (från 2018) och jag kommer verkligen inte ihåg detta.
Med tanke på årtalet så måste detta ha hänt när jag gick i gruppterapi i ett halvår (en fantastisk upplevelse). Detta var nog en av våra ”uppgifter”. Vem ”vännen” var vet jag dock inte. En man, men jag har väldigt få manliga vänner. Kanske var det den där som jag hängde med ett tag men när han skaffade sig en (idiotisk, kontrollerande) muslimsk pojkvän så fick min ”vän” inte längre umgås med mig. (Och han valde den kontrollerande, konstant otrogna muslimen…)
Nu till själva inlägget:

— — —

Jag fick ett papper med frågor om mig som jag bad en vän att fylla i.
Här är hans svar (fritt översatt från finska) och mina kommentarer.

– Han är en människa som tycker om: Att sjunga. Karlar. Hundar. Israel. Människor som beundrar honom. (Kommentar: allting stämmer.)
– Däremot bryr han sig inte om: Gräl. Människor som inte beundrar honom. Svårigheter. Vardagen. (Kommentar: stämmer. Gillar dock vardagen, beroende på hur den ser ut.)
– Han värdesätter: Sig själv. Glamour. Beundran (han tror sig själv vara en stjärna). Musik. (Kommentar: jag ÄR en stjärna. Jag har huvudrollen i mitt liv. Glamour gillar jag dock inte. Däremot uppskattar jag en polerad fasad i kombination med ett stökigt innehåll.)
– Det bästa med honom är enligt mig: Humorn. Musiksmaken. Utseendet. Trivsamheten. Rösten. (Kommentar: jo, jag tackar.)
– Om man måste rätta till honom (örfila honom!) på nåt område så är det…: Han borde ta tag i saker. Vara ärligare. Sluta att klassificera folk. (Kommentar: okej.)
– Nån dag skulle han vilja…: Ha ett hem, en man, ett äktenskap. (Kommentar: svar ja.)

Sammanfattning: ”Aina tunteet sata lasissa” – ”allt eller inget”, eller ”glaset är aldrig halvtomt”, ungefär.

— — —

Jodå, det mesta stämmer än idag.

Har ni gått i terapi?
Jag har gått ensam i två olika omgångar, i gruppterapi samt på sorgbearbetningskurs efter min fars död.
Mycket givande.

Ekorrar och Hengaillaan

Blake och jag hälsade på vår vän i Esbo och det är så trevligt att titta på ekorrarna som bor i trädet utanför. Även här i Helsingfors har vi ekorrar i träden bakom vårt bostadshus men jag har inte sett dem på ett tag. Undrar vart de har tagit vägen. De kanske blev störda av att det i ett par år har byggts en massa i området.

Ekorren i Esbo hade gömt en kotte i snön på staketet och kom och grävde fram den och började mumsa. De är så söta.
Vi som har uppnått en viss aktningsvärd ålder har som nöje att iaktta ekorrar.

Ja, det var ett trevligt besök på alla vis, med mat och snack och jag färgade min väns gråa strån (själv har jag väldigt få på huvudet men desto fler på rattarna). Vi kollade även på Hengaillaan – alltså den finska versionen av På spåret, som jag för övrigt aldrig har kollat på. Hengaillaan var överraskande underhållande och till både min och min väns enorma förvåning kunde jag en massa frågor som hade med sport att göra. Jag vet ju ingenting om sport, men dessa människor kände jag till eftersom jag haft koll på dem på grund av deras sköna yttre…

Sån är jag.

Namnet på programmet kommer från Finlands underbara Eurovision Song Contest-låt från 1984. För övrigt en av få finska låtar som jag ofta drar när jag besöker någon karaokebar.
Läste förresten att det just har öppnats ett nytt karaokeställe här i stan, som är öppet 24 timmar om dygnet. Fatta så underbart! Tokio Karaoke heter det och det ligger på Mikaelsgatan 8 i Helsingfors, och jag ska besöka stället inom en snar framtid.