Jag har kanske berättat om detta tidigare men jag kom att tänka på hela grejen för ett par kvällar sedan då jag och min vän Samuel lyssnade på Carola och jag drog hela historien för honom.
Jag växte upp på landet i Västergötland under relativt knappa förhållanden. Vi hade alltid mat på bordet och hela och rena kläder (mycket tack vare min mor som var sömmerska) (min far arbetade på lokala fabriken) men inte så mycket mer.
Jag slet för min månadspeng (100 kronor) genom att städa, diska, ta hand om min lillasyster, klippa gräset o.s.v. och alla mina pengar gick till popmusik och musiktidningar. Jag har aldrig någonsin fått någonting gratis. Och därför har jag en arbetsmoral som heter duga.
När jag var nio hade min första musikaliska idol just släppt sitt andra album och jag väntade på min månadspeng och jag ville bara ha Carolas nya alster ”Steg för steg”. En sommardag var jag ute och cyklade med min kusin och jag såg något ligga i diket. Jag vände om och gick och kollade. DET VAR KASSETTEN ”STEG FÖR STEG”. Jag tror ju verkligen inte på ”slumpen”. Så hur kan det komma sig att jag, av alla nioåringar i hela Sverige, var den som hittade kassetten i diket? Jag som väntade på min månadspeng. Och vem hade slängt den där? Säkert nån aggressiv hårdrockare.
(Inget ont om er. Jag har haft jättekul på det där hårdrocksstället på Sveavägen, Stockholm, vars namn jag just nu inte kommer ihåg.)
Jag har kassetten kvar (se bild) och numera har jag albumet även på CD och vinyl.
Topplåtar:
1. Det regnar i Stockholm (mycket populärt när jag sjunger den på karaokekrogar här i Helsingfors)
2. Ännu en dag
3. Jag har funnit mig själv