Varför får man aldrig vara ifred?

Du har just klarat av arbetsdag fem av sju och du är trött som en mupp. Du slår dig ner på tuben och vill bara sitta där i lugn och ro, med lite avskärmande musik i öronen. Då kliver en grabb, ca 27, på. Naturligtvis sätter han sig bredvid dig. Naturligtvis sitter han och dricker öl. Självklart gapar han i mobiltelefonen, och naturligtvis kliver hans polare, “55-åringen”, på några stationer senare. Han sätter sig så klart mittemot dig med en ölburk i näven.
Du känner dig otrygg och bara väntar på att de ska börja prata med dig – säga nåt otrevligt eller kanske knuffas en smula. Du höjer volymen i lurarna dina för att slippa höra och du blundar för att slippa se åbäkena.
Men nej, den här gången tänker du inte vänta på att något jobbigt händer så du kliver av tunnelbanan och går hem. Medan du halkar fram längs trottoaren svär du åt Stockholms stad som istället för att sanda spenderar dina skattepengar på att sätta upp fräsiga M-skyltar (som jag, tack vare att jag är uppväxt på landet, vet betyder “Mötesplats”) – de behövs ju verkligen i storstan.
Du undrar lite om du måste göra som den där tyska damen och bosätta dig i en koja i skogen.
Uppdatering: Jag glömde skriva att (ca) 27-åringen satt och RAPADE högt och glatt också. Fy bubblan!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *