Privat: Avslutad jakt

Igår när jag kom hem tömde jag hela väskan i jakt på min hudsalva mitt läppcerat*. Jag är stenberoende sedan många, många år tillbaka och hittar jag inte mitt cerat så grips jag av panik och hyperventilerar och går upp i falsett. Ja, jag har naturligtvis jättemånga cerat här och där i bostaden och i väskor osv, men jag blir mycket upprörd när jag inte hittar det som för tillfället är mitt huvudcerat.
Skratta ni. Alla har vi våra egenheter – det är de som gör oss mänskliga.
Nyss, när jag gick för att hämta mer juice, så blev jag efter att ha stängt kylskåpsdörren stående så där filmiskt: vad var det jag såg?
Jo, mitt cerat. Det låg där bland alla tusentals grönsaker. Kärt återseende.

*Jag hade dessutom varit hos tandläkaren och när man legat och gapat ett tag så blir läpparna extra torra – därav extra stor panik.
Grönsakerna hade jag för övrigt tagit med mig hem från jobbet.
”Det märks att det är du som jobbar”, sa kollegan, ”ty kylskåpet är väldigt grönsaksfyllt.”

12 reaktioner till “Privat: Avslutad jakt”

  1. Skratta? Det finns inget värre än när dom där rackarna försvinner. Jag är ute på hal is, hela reservlagret är slut och jag har ett kvar. ETT. Vaktas noggrannare än något annat.
    (en gång gav jag bort min reserv fast jag bara hade ett eget kvar. i min värld är det stor kärlek.)

      1. Ja verkligen. Jag kände mig MYCKET mer generös än om jag så hade bjuckat på finmiddag. Sitter nu med rysningar och minns i somras när dom inte fanns på ett enda apotek. En månad av stress ända in i hjärtat över att lagret skulle ta slut innan apoteket fick in nya. Mina vänner hånar mig för det här. Jag är så glad över att någon förstår.

  2. Åh. I feel you. Fast min version av just den där hudsalvan är camo-rosa för att bättre smälta in bland de andra 500 läppglansen/ceraten i handväskan (bunkrar i oktober.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *