Krock med verkligheten

Dagarna går an, när jag jobbar och håller på, men om nätterna drömmer jag om min far. Jag gråter i sömnen.
Men vi ”samtalar” också. En morgon kände jag mig glad när jag vaknade, efter min fars ”besök”.
Jag är ju en sån där som ”tror på allt”, så jag tror att pappa hälsade på mig på riktigt. Kände mig lugn och glad hela efterföljande dag.
Men dipparna kommer ändå.

Saknaden är så monumental – och så overklig. I ett par veckor var jag helt apatisk och gick på autopilot, men nu har jag krockat med den nya verkligheten.
Jag vet inte hur jag ska stå ut.

Varje dag på jobbet ser jag nån bok som jag vill berätta om för min bokslukande far. Men se, det är försent.
Varje dag händer nåt som jag vill berätta om; nåt som jag vet att han skulle uppskatta. Eller skulle ha uppskattat. Men nej.

I morgon ska jag resa hem till min mor, då vår krympande familj ska hålla en minnesstund.
Det känns så absurt.
Overkligt.
Sjukt.
Helt sinnessjukt.

Jag är så tacksam över att jag (av någon anledning) sa så mycket, och tackade för allt, under det senaste året, som visade sig vara det sista.
Han visste att han var älskad och en förebild. Och jag visste/vet att jag var/är älskad tillbaka.

Det är ju det enda som spelar någon roll.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *