Igår var jag återigen på vad jag har kommit att kalla ’finlandssvenska herrklubben’.
Det är härligt att umgås med människor som är dubbelt så gamla; man lär sig mycket.
I dagens dårhussamhälle prioriteras ungdom – ju yngre man är desto bättre. Nej tack, vi behöver inte ”fler unga i politiken”. Inga fjuniga rödkindade typer i beslutsfattande positioner. Då blir det bara kaos.
Idag berättade en herre att han och en vän en gång smygrökte i ett gathörn då de såg presidenten komma gående (de var 10-11 år). De släckte snabbt sina cigaretter och de skämdes. ”Det blev ett långt samtal med president Paasikivi”, fnittrade han. (Googlade. Nämnde president dog 1956, så ni förstår ju hur gamla gubbarna i herrklubben är!)
En annan berättade att han som spjuver var ute och sprang. Han hade på sig nån typ av väst med skolans namn på. Då, på en bro, fick han syn på en dam (jag missade vem, men det var väl kanske en presidenthustru eller liknande). Han sprang fram till damen. Han bockade djupt och sprang sedan vidare.
Någon dag senare berättade lärarinnan att damen ringt till skolan och sagt att ”ni har så artiga elever hos er, speciellt den rödhårige joggande gossen”.
Det var tider det. Folk kunde uppföra sig. Och folk klädde upp sig. Inga trasiga jeans som visar arslet. Inga gröna vilda frisyrer och inga ansiktstatueringar eller -piercingar. Artig och respektabel var man.
Underbart.