Finally

Nu är jag glad igen. Är publicerad på Prides hemsida:
År efter år ses vi som avlägsna släktingar
Under invigningen av Stockholm Pride slog det mig hur Pride betyder olika för olika människor. Efter att ha varit med sedan Europride 1998 plus några Frigörelseveckor åren innan har meningen med Pride för mig gått från något väldigt politiskt till en fest och självklar semestervecka. Under Priden i allmänhet och i Pride Park i synnerhet träffar jag människor jag aldrig annars träffar – år efter år ses vi som avlägsna släktingar. För andra är det första gången de deltar och ett sätt att synas, ett sätt att komma ut och sällan är väl publiken så mixad som under den här veckan.
Till onsdagens höjdpunkter hörde uppträdanden med Alcazar, Afro-Dite och Sylvia Vrethammar.  Personligen såg jag mest fram emot att se Pay TV, som ju verkar vara en lika självklar del av Stockholm Pride som de regnbågsfärgade ballongerna i entrén.. I år gjorde Pay TV bland annat en härlig version av Madonnas ”Material Girl”.
Årets tema, hatbrott och homofobi, kändes plötsligt läskigt aktuellt i och med den skadegörelse som skedde redan innan festen hunnit börja. Länspolismästaren Carin Götblad sade i sitt bejublade, både allvarliga och humoristiska, invigningstal bland annat att Pride behövs för att provocera det som är norm, vare sig det handlar om sexuell läggning eller traditionella könsroller.