Vi låser in spriten tills Svenne kan uppföra sig

Jag kryssade mellan spyorna på väg till kontoret denna morgon.
Såg till att Sebbe inte trampade på de tusentals krossade flaskorna, som nu likt otrevliga, isiga snöflingor täcker stadens trottoarer och torg.
Vissa medborgare var på väg hem från festen. Nu stod de bittra och sura och påverkade och muckade med alla som passerade.
Jag känner mig inte trygg i min egen stad.
Jag kom till kontoret; fixade kaffe; gav Sebbe mat och vatten; snöt min febriga kran; slog på datorn och satte mig ner för att ta del av dagens tidningar.
Elände och stök.
Larm och brus.
Bus och bök.
Jag jobbar alltid när Svenne super.
Samtliga så kallade storhelger; midsommar och jul och allt däremellan. På senare år har även den patetiska Halloween blivit en suparfest. Vi ska ju tänka på de avlidna på Alla helgons dag, och besöka gravar och så vidare. Sebbe och jag tycker bättre om djur än om människor (go figure) så vi besöker istället djurkyrkogården i Björkhagen. Vi är båda nyktra och reko.
Nyårsafton firar jag (inklusive Rosh Hashana) – men i hemmet – och då handlar det sällan om några spritorgier.
Snarare ilar jag runt och sippar på mitt röda vin medan vännerna kommer med eleganta födelsedagspresenter. Jag tackar och tar emot. Och bjuder på en shot. Senast en timme efter tolvslaget måste alla gå hem. Det står skrivet på inbjudan.
Jag yrar nu; feberyrar. Men det går snart över.
Jag sitter här och håvar in cash till statskassan medan ni sover ruset av er.
Alla har vi vår roll i samhället.
Här finns ett par bilder från förra årets besök på den berömda djurkyrkogården.