Ni vet hur vissa låtar etsat in en känsla i kropp och själ som är näst intill omöjlig att tvätta bort. Ibland blir vissa låtar förstörda och för all framtid ospelbara – andra gånger fylls man av goda, varma minnen som får en att le.
Hade inte spelat Janet Jacksons Together Again på säkert ett par år men så gjorde jag det idag och vips befann jag mig på Gatwick-flygplatsen och hade just vinkat hej då till Andy – en konstnärstyp jag hade en fin fling med under mina då täta besök i London. Andy såg ut lite som James Dean (allvarligt) och var en riktigt nice typ som bodde i Finsbury Park. Som vanligt finns de stiliga, smarta och ödmjuka karlarna någon annanstans än på kvarterskrogen. Such a shame. Synd på så rara ärtor. Ska lyssna mer på Janet och se vad som händer..
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik