vänner – Sida 4 – Kim da Costa

Framgångsrik men grinig och trött

Låtsaspigg Kim och ärligt morgonpömsig Blake.

Ännu en arbetsvecka ligger bakom mig och det var så skönt att komma hem i eftermiddags. Den här veckan var så att säga framgångsrik. Det känns tillfredsställande. Jag har fått mycket beröm för min arbetsinsats och det uppskattar jag då jag har erfarenhet av arbetsplatser där man inte fick någon som helst feedback. Det var varken bu eller bä och det var tråkigt och oinspirerande.

Jag har så bra kollegor också. Ett par av dem har på kort tid gått från att ”bara” vara kollegor till att vara även vänner. Inte illa alls! De är just såna där typer som jag gillar, som är sig själva. De bara ÄR, och spelar inga roller. Det går jag igång på (eftersom jag inbillar mig att jag själv är likadan).
Jag är bra på att läsa människor och ibland (sällan) fattar jag ögonaböj tycke för någon. Fint, ty det är ju inte helt lätt att hitta nya vänner i vuxen ålder. Speciellt inte i dessa tider som präglas av isolering och ensamhet.

Jag hade någonting mer på hjärtat men det får bli ett annat inlägg, ty just nu kommer jag verkligen inte ihåg vad det var jag skulle säga.
Är väldigt trött och när jag är trött så är jag väldigt, väldigt grinig. På ett pubertalt sätt. Jag är inte rolig att ha att göra med i detta tillstånd. Vilken tur att det dåliga humöret går över efter en god natts sömn.
Så nu säger jag helt enkelt god natt!

Bra kollegor, fin väninna, rens

Helgen kom och gick. Lördagen tillbringade jag på jobbet och hade en väldigt trevlig arbetsdag med två av mina kollegor. Tänk så härligt att trivas på jobbet och med kollegorna!

I fredags var jag på middag hos en god väninna och det råkade vara Rosh haShana – det judiska nyåret – så det passade fint med gott sällskap och väldigt god mat.
Jag har under de senaste två åren lärt känna människor som har kommit att stå mig mycket nära. Man kan inte annat än att känna tacksamhet över att man kan vara helt öppen och ärlig om allt och ingenting, och tänk att man kan prata om Vad Som Helst!
Det värderar jag högt.

Coronahåret växer och just nu ser jag minst sagt oborstad ut. Det är nu det gäller att hålla ut och att försöka att hålla barret på plats. Jag bestämde mig ju för att låta håret växa i och med coronapausen då frisörbesök inte var möjliga.
Den 16:e januari klippte jag mig senast, vill jag minnas.
Jag ska klara ett år!

Hela veckan har det blivit väldigt mycket Madonna; jag har hoppat från album till album och jag har njutit. Vilken fantastisk artist hon är. En riktig trösterska.

Idag söndag har jag rensat. Ja, jag har gått igenom porslin, glas och annat tillbehör och lagt undan sådant som jag aldrig använder, eller som jag får dåliga vibbar av. Detta ska lämnas in för återvinning, eller snarare återanvändning.
Varför ska man ha en ful kaffekopp när man kan diska ur och dricka ur favoritkoppen? Kanske är den fula fin i någon annans ögon. Bort med de fula! Livet är fult nog ändå.

Blake (min hund) sover och när han vaknar blir det långpromenad och därefter ska jag planera nya arbetsveckan och äta ärtsoppa. Och dricka vatten ur ett mycket vackert glas.

Somrigt värre

På vift med Blake, Kylie och min mustasch.

Jag som både skulle sluta blogga om ”ditt och datt” och ta sommarlov måste väl inse att jag aldrig någonsin kommer att kunna sluta jollra om just ”ditt och datt”. Det är bara att acceptera.

Detta är första sommaren i bostaden som jag har levt i sedan första september och till min stora glädje är det inte för varmt inomhus. Hela vintern (eller ”vintern”) var det väldigt kallt hemma. Jag är inte den som klagar om det är lite kyligt, så om jag säger att det var väldigt kallt så var det verkligen väldigt kallt! Kanske slår huset ifrån sig värme på nåt magiskt sätt, ty det är mycket behaglig temperatur dygnet runt. Dessutom ofta friska, fräscha vindar från havet. Härligt.

Som jag berättat så är jag just nu något av en jourhavande vän då en väninna går igenom en jobbig period. Ännu en gång får vi bevis på att ingenting går att ta för givet. Saker och ting, situationer och – inte minst – människor kommer och går. Det kan vara jobbigt men oftast leder pinan till någonting positivt. Kanske till och med någonting bättre.
Mitt liv känns både enkelt och simpelt när jag jämför med hennes prekära situation. Det känns ju positivt (för mig). Tänk förresten att vi människor är så anpassningsbara! Väldigt fascinerande, när man tänker efter riktigt ordentligt.

Jourhavande vän

En vän går igenom en jobbig sak just nu; en tung och oundviklig men övergående fas. Så mina dagar använder jag till största del till att vara en jourhavande vän; lyssnar, hälsar på, hjälper till med ditt och datt.
Så satt vi vid hennes matsalsbord tillsammans med en gemensam vän. Och vi behövde varken göra eller säga så mycket. Bara ”vara där”. Då kom jag att tänka på hur tacksam jag var över att vänner ”fanns där” för mig när jag gick igenom nåt liknande för några år sedan.
I vänskapsrelationer ger och tar (får) man. Man får inte nödvändigtvis av samma person som man gav åt, utan kanske av nån helt annan. Ty det är så det fungerar, att våra mänskliga relationer går i enorma cirklar. (Give and you shall receive o.s.v.)

Det är inte skämmigt att bryta ihop lite då och då (oundvikligt i vårt sjuka samhälle), eller att gå igenom jobbigheter. Det är det som gör oss till människor. (Att de flesta är vidriga as är ett annat inlägg.)

Utan varandra är vi ingenting.
Ingenting!
Så låt oss finnas där för varandra.

Rutiner och tacksamhet

Veckorna går som på räls och jag älskar det. Jag trivs bäst när jag har rediga rutiner. Gör inte de flesta det?
Jag kliver upp samma tid varje morgon (Blake ligger kvar i sängen en timme efter min heliga uppståndelse), dricker mitt kaffe, kollar nyheterna och sociala medier och därefter bär det av till jobbet.

Det tar nästan en timme att ta sig från bostaden i västra Helsingfors till arbetsplatsen i nordöstra delen av staden. På pappret känns denna relativt långa tripp en smula tradig, men det är skönt att vakna till liv på spårvagnen och i metron, med för dagen väl vald musik i öronen. Det är dessutom mer eller mindre intressant att iaktta medmänniskorna omkring mig.
Jag gillar att iaktta; att notera.

På jobbet är det full rulle och eftersom jag som sagt blev erbjuden ett längre kontrakt än tänkt – med mer ansvar etc. – så tar jag jobbet (om möjligt) på ännu större allvar och vill göra mitt yttersta för att prestera.
När man är en analyserande person så är det ibland skönt att ta på sig arbetsklädseln och bara arbeta. Bara utföra. Inte tänka och analysera.

Ett par dagar har jag träff med ett par vänner. Träffar respektive vän olika dagar och även de känns som trygga inslag av de där rutinerna som jag nämnde och som jag trivs med.
Jag är välsignad med bra människor i min närmaste omgivning.
Tack för det.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Och är tacksam för det. 1000 tack. Tack så jävla mycket.