På min lunch (jobbar hela helgen) tog jag en citypromenad sugen på att handla något nyttigt till hemmet. Som vanligt kom jag tillbaka med en massa saker till Sebbe. Hundgodis, extra mumsig mat, bajapösar, bitpinnar och annat. Men det var inte det detta inlägg skulle handla om utan det skulle handla om något jag tror Aronson tog upp en gång.
Börja för tusan aldrig blogga på Expressen.se eller något annat ställe där man måste vara medlem för att kunna kommentera. Så boring. Enormt trist att läsa sådana bloggar eftersom man ju inte kommer kunna kommentera. Det känns som att lyssna på en monolog. En jättelång monolog. Frustrerande. Ska sluta läsa sådana bloggar n-u NU.
Min kollega skall till Paris med sin kille imorgon. Ljuvligt. Jag är lite avis. Jag menar; strosa, slinka in på ett glas rött, strosa, äta middag, strosa, slinka in på en whisky, vila, gå på vuxendans osv. Det är ju livet.
Just att barhoppa – det har jag tänkt mycket på. Man gör det alldeles för sällan och framförallt här hemma i Stockholm. Man går till ett ställe och ugglar där tills det är dags att antingen gå på klubb eller åka hem. En vacker dag ska jag barhoppa hela Götgatan fram. Från Skanstull till Slussen. Är jag tillräckligt nykter där vänder jag och tar Hornsgatan tillbaka. Sedan tar jag fyrans buss hem. Låter inte det underbart!?
Senast jag barhoppade hamnade jag och min jätteandrogyna vän ML på en engelsk ölpub i Gamla stan, sådär en eftermiddag. Det var en upplevelse. Det kändes som vi befann oss utomlands. Efter att ha sett en halv fotbollsmatch på TV tillsammans med dessa engelsmän hamnade vi på något posht ställe i närheten. Vi drack de godaste och framförallt dyraste Irish coffeesarna ni kan tänka er. Framåt kvällen stegade vi in på Tip Top (det var tider) och när vi satt där som panelhönor utmattade efter en lång dags färd mot nattklubben blev min vän inviterad till en yllekoftsklädd kvinna i baren. Han kom snart tillbaka till mig med röda kinder. Kvinnan i koftan hade om möjligt ännu rosigare färg på sina. “Hon trodde jag var tjej och flirtade med mig”, sa han.
Som avslutning (TV:n står på här på kontoret); jag har väldigt svårt för folk som inte rör på munnen när de talar.
Etikett: TV
Television
Jag har börjat se på TV igen. Vet inte om det tyder på att mitt psyke mår bättre eller sämre i och för sig men en förändring är det hursomhelst. Förvisso har jag oftast musik i hörlurar samtidigt. Förutom en daglig nyhetssändning ser jag diverse valprogram, Vem dömer Amy, Oprah, Par i brott och ibland ser jag till och med på Vänner och Joey. Desperata hemmafruar också så klart, men det visste ni ju redan. Beställde första säsongen på DVD igår. Ska ha DH-maraton i helgen. På söndagar ser jag mer än gärna Hemsökta hus och liknande program som mal på TV4 Plus. Jag gillar allt så kallat övernaturligt. Naturligt är boring. Övernaturligt är mumma för själen.
ÖK
Var just ute på långpromme med S. Han bekantade sig med två damer; Toti, 2 år samt Stella, 3 månader. Sebbe är så vuxen numera.
Idag när jag åt sen lunch zappade jag och fastnade på Öppna Kanalen. Såg ett helt program på Öppna Kanalen! Det var ett matlagningsprogram med någon grekisk dam. Hon pulade runt i sitt kök med två andra grekiska damer. Rätt roligt. Man såg hur samtliga tre ville äga köket. Den äldsta av dem tog kommandot så klart. Blev hursomhelst inspirerad att tillaga ugnsbakad fetaost med paprika så den rätten lär jag svänga ihop någon dag.
1984
Igår kväll visade SVT 1984 års Melodifestival och jag missade halva programmet. Hur kunde jag!? Jag som ville se Schack och Matt med Rosa Körberg! Av det jag såg kan jag konstatera att jag hade helt korrekta minnesbilder av denna festival som jag inte sett sedan just då – 1984. Vi hade ingen video på den tiden men jag minns kvällen mycket tydligt. Jag var nio. Sankta Cecilia (Göran Folkestad och Lotta Pedersen) var ju värsta poppärlan liksom Kall Som Is med Karin & Anders Glenmark men favoriten var Livet Är Som Ett Träd med Vicki Benckert. Å, vad den har spelats i det Kimska hemmet under åren.
Diggi-Loo Diggi-Ley är för övrigt en av de svenska vinnare jag ogillar mest. De två absolut sämsta fick jag äran (?) att se på Pride i år; Blonds Bara Hon Älskar Mig och Arvingarnas Eloise.
Nästa gång de visar MF i Minnenas Television lär vi få se tävlingen 1991 då Carola vann (det lär ju gå en röd tråd genom programmen – Sverige vinner ESC). Jag skulle dock ge mycket för att få se 1986 års tävling. De härliga videorna och min all time favourite; Karin Risbergs Stopp Stopp Stanna.
Oprah
Jag har sagt det förr men jag säger det igen; jag älskar Oprah.
Det bästa man kan göra när man äter lunch klockan 13:40 är att göra det framför Oprah.
Visst, ibland är det väldigt mycket blaj blaj men då och då, som idag, får man en gratistimme terapi och man finner sig själv antingen med tårar i ögonen eller ivrigt applåderande.
Idag handlade det om kvinnor som blivit lurade av sina män. Narcissister.
“Hur kan han sova om nätterna?”
“Han bryr sig inte.”
“Men jag undrar om han på sin dödsbädd kommer…”
“Nej! Han bryr sig inte.”