Om det nu är någon som har missat den briljanta serien De halvt dolda så vill jag av hela mitt hjärta tipsa om den.
Åh, så bra!
Sällan blir jag lika berörd av något jag ser.
De tre delarna (den fjärde och sista kommer snart) finns att se på svt.se till och med den 22 februari.
Se! Nu!
Etikett: TV
Ännu ett tecken på att det går utför
Jag ser, som sagt, på morgon-tv på jobbet. Utan rediga nyheter på morgonkvisten känner jag mig handikappad. Som jag skrivit förr ser jag på SVT då TV4 känns oseriöst och tillgjort gullegulligt. I morse slog jag dock över till fyran och vad fick jag se om inte nåt värdelöst rockband som skrek och skränade som vore de plågade djur. Fy fan säger jag. Vem vill kicka igång dagen till sån här sörja? Inte undra på att människor går sönder av stress.
Musik är en stor del av mitt liv men när jag vill ta del av nyheter och debatt vill jag inte höra musik. Jag är en gubbe, en surgubbe, men så är det. Var sak på sin plats.
Nej, nu kryper det i kroppen och jag känner mig stressad och orolig. Tack för det, TV4.
Varför fick inte Stanford följa med?
Igår såg jag återigen de sista avsnitten av Sex and the City (finns det något bättre när man ligger övertrött i soffan en novemberkväll?) och ännu en gång blev jag riktigt upprörd.
I episod 91: The Cold War bestämmer sig Carrie för att det är dags för vännerna att träffa Ryssen* och hon tar upp saken när de alla är samlade på hundshowen som Charlotte och Elizabeth Taylor deltar i.
Stanford skiner upp men Carrie mobbar honom hårt då hon meddelar honom om att han minsann inte får följa med “denna gång” ty “it’s just us girls this time”.
Men varför?
De skulle gå ut och dricka drinkar. Varför får Stanford inte följa med? Varför är han plötsligt inte en av “vännerna”? För att han inte har en vagina? Vad spelar det för roll om man har en vagina eller inte när man sippar drinkar med vännerna?
Detta stör mig mycket.
Situationen påminner mig om mitt eget liv som “en sån där udda” som inte umgås med grabbarna utan hänger med brudarna. Det gick strålande till en viss gräns. Plötsligt skulle man separeras och varje gång med samma tradiga argument: din apparat ser inte ut som min.
Jag minns en gång när brudarna och jag satt och pratade hemligheter (jag minns tydligt att Hillehjärtat var med) då någon plötsligt sa: “Men hallå! Tyst. Kim är ju här!”
Någon annan kontrade snabbt med: “Äsch, han är en av oss. Nästan.”
Varför måste k ö n e t vara så begränsande?
Det är så otroligt mossigt och tradigt.
Detta tar oss in på nästa ämne – dramat med den manliga lucian. Nu blev det en tös, men ändå. Varför detta drama? När vår skolklass på 80-talet fick i uppgift att ordna årets luciatåg röstade vi om vem som skulle få ä r a n att vara lucia. Det blev Per. Per var lucia det året och det var underbart.
Jag beundrar alla världens människor som vågar vara som de innerst inne är, oavsett utseende på kärleksapparaten.
Puss på er.
*Hur hon kunde nuppa med denne vidrige karl kommer jag aldrig kunna förstå. Han är arrogant, otrevlig och tråkig. Han är inte ens snygg!
Stress och press
Nu önskar jag god helg.
Det är bråda dagar här på kontoret då vi inlett ett samarbete med ett enormt stort TV-program (jag kan ju inte avslöja för mycket!).
Såna som varken snusar eller röker.. snusar och röker.
Springer runt.
Irrar.
Det är roligt att se.
Fotnot: En enorm bild på TV-programmet IDOLs logga prydde detta inlägg.
Chefredaktören i mig
Jag är ju som bekant ingen tv-slyna men då och då fastnar jag för något som jag därefter följer mer eller mindre maniskt.
I somras någon gång upptäckte jag Dirt. Det var en yngling som rekommenderade serien och jag såg första delen och var fast direkt. Jag såg hela första säsongen under två annars så trista kvällar och jag njöt av varenda liten sekund.
Courteney Cox är briljant som skvallertidningsdrottningen Lucy Spiller och intrigerna/dramerna är så extrema att de förmodligen är direkt hämtade ur vår galna verklighet.
Dirt tog en lång paus men igår fick jag till min enorma glädje veta att serien sparkat igång i Amerikat igen så jag såg andra säsongens två första episoder igår kväll – och jag älskar-älskar serien! Åh! Drömmen jag burit på i alla år: att arbeta på ett fräsigt magasin, vaknade genast till liv igen. Hade jag haft armbågar och självförtroende hade jag gjort verklighet av mina drömmar. Vem kan glömma fantastiska personaltidningen TM, som jag drog igång i slutet av 90-talet? Ingen inblandad. Faktiskt var tidningsredaktion den lek jag helst lekte som glin, så drömmen har funnit hos mig sedan barnsben.
Jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra med den. Ha en bra dag. Och se Dirt.
