Etikett: stil och förbannad yta

Helgens tips

Alla ni ynglingar som nu ska göra er redo för att möta en het helg: var sparsamma!
Ni fixar till de mest tillrättalagda frisyrerna och noppar era bryn alldeles för hårt.
Ni använder en massa krämer och foundations som får er att se döda ut.
Ni har överglansiga läppar. Ja – på damer är det hett men på herrar är det det inte.
Ni ser alldeles för stylade ut i era övergenomtänkta trendiga outfits. Not hot.
Less is so much more!
Lyssna på mig (jag är 33 och har varit i branschen i 16 år!) så kommer ni få ligga i helgen.
Tro mig när jag säger att – ni kommer inse det förr eller senare i alla fall – det inte finns något hetare än en man i blå jeans, vit t-shirt och kort/rakat hår. Inga konstigheter.
Nu gör jag mig naturligt het inför dejten med Dansken (som för övrigt är två meter lång och snaggad på huvudet).

Idag ska vi prata skor

Jag är verkligen ingen skokille. Däremot har jag ofta tänkt på att vore jag heterofil skulle jag förmodligen vara damskofetischist i stil med den där mannen i Sex and the City – han som gav Charlotte gratisskor i utbyte mot att han fick sniffa och smeka hennes fötter (mer om det en annan gång. Kanske…)

Jag köper skor väldigt sällan och insåg häromdagen då vinterdojorna skulle fram att jag trippat runt i samma par sedan vintern 2003. Sommarskorna – ett par sneakers från Adidas – inhandlade jag sommaren därpå och det var mitt andra par sneakers genom tiderna (påtvingade sportskor från skoltiden ej inkluderade). De första var ett par jag fick av Miljonären, som jag levde med runt år 2000. Jag har ända sedan barnsben kilat runt i tunga skor med feta sulor men i början av det nya millenniet ändrades det.
Hursomhelst. Igår grävde jag i min garderob (där jag bland annat hittade min gamla mac. Vad ska jag göra med den? Är det någon som vill ha en gammal macintosh från 1998 så säg till) och jag plockade fram mina gamla 90-talsskor från min tid som club kid och efter att jag putsat upp dem tog jag på mig ett av paren och gick ut på lågpromenad med Sebbe.
Åh, vilken känsla! Jag kände mig plötsligt som mig själv! Jag fick en ny hållning då jag strosade runt med bestämda, självsäkra steg.
Tänk om jag de senaste åren gått runt i någon annans skor. Både på ett bokstavligt och poetiskt vis.
Eftersom 90-talet nu är tillbaka (hello Spice Girls) gick jag idag till jobbet i mina grova spännförsedda skor. Underbart känns det.

Det fattas 5 cm

Visst är det lustigt hur folk fäster enormt stor vikt vid vissa detaljer då de är på jakt efter tillgängliga för ett förhållande. Jag tänker exempelvis på den där mannen som spanade in mig på det där communityt flera gånger. Först kollade han vad jag skrivit om mig själv, sedan mina foton och slutligen min faktaruta (som betalande medlem kan man alltså se exakt vilka delar av ens sida besökarna tagit del av – en mycket bra funktion då de som endast kollat bilder (och inte ens själva profilen) sållas bort direkt). Detta upprepade sig gång på gång och när jag besökte mannens sida förstod jag vad problemet var; jag var för kort. “DU MÅSTE VARA MINST 180 CM LÅNG” hade han skrivit på sidan sin. Jag såg framför mig hur han gång efter annan hamnade på min profil och hur han tänkte; “Hmm… här har jag varit förut.. vad var det nu för fel på grabben? Texten är bra… Bilderna… jo, han funkar…Faktarutan då? Stopp och belägg! Han är bara 175 cm lång! Ja just så var det ju. So long, shortie”.

Hur stor skillnad kan fem centimeter göra egentligen?
Jag vidgade själv mina vyer då jag för fyra år sedan bestämde mig för att ge en blåögd person en chans. I mitt fall är det verkligen opposites attract men en av de många bra sidorna med att befinna sig på ålderns höst är att man vet vad som faktiskt betyder något. Nej, den blåögde blev så klart inte mitt livs stora love story men väl en god vän.
Åh! Ni brunögda, mörkhåriga män mellan 30 och 40 och som är lite längre än undertecknad och inte alltför krävande – kom till mig.

Cool eller bara envis?

När jag satt på tuben på väg till jobbet idag klev det på en tjej jag inte kunde sluta stirra på. Nej, oroa er icke; det var ingen pervers blick. Hon var intressant. Hon såg egentligen ut som en ridtjej, men ändå inte. Hon bar cerisefärgade stövlar och hade en hårsnodd + tröja i samma färg. Väskan hennes var mintgrön. Ur den plockade hon fram läppglans som hon oaktsamt applicerade runt, runt på de pliriga läpparna i säkert ett par minuter.

Vad jag inte kunde komma fram till var om hon var “cool” eller faktiskt bara en envis 80-talare (som ni vet älskar jag det mesta som har med 80-talet att göra så se inte detta som något negativt).
Hmm.. Detta var dagens djupa tanke. Det är ju trots allt lördag.