sjukdom – Sida 8 – Kim da Costa

Vård i världsklass™️

Fick Vård i världsklass™️ och det kändes toppen.

Alltid är det nåt (som bekant) och just nu har jag tydligen problem med ”nervus femoralis”.
En mycket oangenäm situation att ligga på en brits i bara småbyxorna medan en främmande människa drar och sliter i din kropp, men fysioterapeuten var skojfrisk och oerhört kunnig.

Hon sa att jag är mycket vig, bortsett från låren, och hon undrade om jag spelar nåt instrument. ”Du rör din kropp på en musikers vis.”
”Mitt enda instrument är min röst – jag är en mycket uppskattad karaokevokalist.” 💁🏻‍♂️

Konversationen ägde till största del rum på finska men några svenska fraser var jag tvungen att flika in. Hur kan man kunna medicinska termer på finska om man knappt kan dem på svenska? Jag var mycket pedagogisk när jag berättade om mina krämpor: ”Detta område är rött. Detta är orange. Och här är det gult.” Hon förstod och slet vidare i mina muskler och leder. Jag låg och kved på britsen och önskade att jag hade tagit på mig andra underkläder. I dessa konstiga ställningar riskerade jag att blotta mig onödigt mycket. Saker och ting kan välla fram och titta ut. Onödigt.

Domen lyder som så att jag saknar en muskel i ryggslutet och detta leder till att jag har problem med ”nervus femoralis” då denna muskel utför ett arbete som den försvunna muskeln egentligen borde utföra.

Fick övningar att göra sex gånger per dag och om en vecka ska jag tillbaka till vårdcentralen. Eller hälsostationen, som det heter här.
Är i trygga finländska händer.

#åldernshöst

Pipande hund

Alltid är det nåt och just nu är det Blake.
I förrgår pep han till – som av smärta – ett par gånger. Bara helt plötsligt. Han gjorde det en gång för några månader sedan men dagen därpå var allt som vanligt. Men nu har detta hänt tre dagar på raker och nu som har husdjur (eller barn, kan jag tänka mig) vet hur det känns. En blir så orolig.

Dessutom känns han väldigt varm. Det slog mig nyss. Har han feber?

Jag har en väninna som arbetat inom ”djurbranschen” så jag ska fråga henne om råd. Kanske blir det en tur till veterinären.

Jag är så orolig och kan inte tänka på någonting annat.
Min älskade Blake. Han är en så fantastiskt fin och kärleksfull och tillgiven hund.

Han äter (mat) som vanligt och dricker (kanske mer än normalt?) men han är inte sugen på kvällsgodiset. Han vilar mest.
Har du någon idé så lämna gärna en kommentar.

Snabb uppdatering

Idag är det torsdag och jag råkar ha en ledig dag, vilket är passande då jag har varit förkyld i en veckas tid. ”Alla” är mer eller mindre sjuka på jobbet och vissa är sjukskrivna och andra – liksom jag – har trots allt lyckats arbeta. I morse när jag slog upp mina febriga ögon hade jag riktigt ont i halsen och både Blake och jag somnade om och tog oss en ganska rejäl sovmorgon (att sova till 08 är ju sovmorgon för mig).

I tisdags hade jag en riktigt bra och händelserik dag då jag satte min underskrift på fler än ett dokument.
Först och främst förlängdes mitt arbetskontrakt och därefter förlängdes mitt hyreskontrakt.
Jag pustade ut när jag med rinnande nos slog mig ner på bussen och nysignerad åkte hem från Berghäll.
Det kändes så fruktansvärt skönt.
Jag är nog något av en trygghetsnarkoman och jag mår inte bra av att inte veta vad som kommer att hända framöver; jag vill ha en plan. Ja, en trygghet helt enkelt. Det vill väl de flesta?

Eftersom jag nu vet att jag för en lång tid framöver kommer att få bo i min ljuvliga bostad här i västra delarna av innerstaden, så känner jag att det kanske börjar bli dags att ”våga” borra lite i väggarna. Ett par hyllor skulle komma väl till användning; jag måste bara a) hitta en borrmaskin och b) hitta någon som ”kan” borra. Jag har aldrig använt en borrmaskin och varför skulle jag börja borra nu? Skrämmande. Det är helt enkelt inte min grej.

Bortsett från influensan är det mesta helt okej.
Idag ska jag träffa en vän och det ser jag fram emot.
Nu ska jag sopsortera, dammsuga och få någonting gjort innan jag ger mig av.

Så här såg det ut när jag flyttade in i höstas.
Det kanske kommer ett hemma-hos-reportage så småningom.

Vecka 42

Då är ”arbetsveckan” avklarad. Har varit på kurs, två möten (på det ”privata” planet) samt ytterligare två möten (på det lite mer ”professionella” planet). Är nöjd. Jag har gjort mitt för den här veckan och nu tänker jag slappa och slöa med Blake hela helgen.

Vet ni att när man har hunnit fylla 35 så upplever i alla fall jag att människor faktiskt lyssnar på vad en säger. Det är en ganska fin överraskning och en bonus med det förfärliga åldrandet.

Min nya medicinering mot Den Eviga Sömnlösheten verkar fungera – åtminstone just nu (jag har flera gånger fått uppleva att en ny medicinsk cocktail har fungerat ett kort tag för att sedan hitta mig själv tillbaka på Helvetets Ruta 1).
Jag har alltså sovit runt sex timmar per natt hela den här veckan och det är skönt att känna hur hjärnan plötsligt fungerar igen, att känna ork och vara på gott humör samt att fysiskt må bra och slippa de krämpor som kommer med sömnlöshet.

Jag har varit på långpromenad två gånger med dels en kvinna och dels en man. Båda träffade jag genom min nyss avslutade ’gruppterapi’. Så tacksam över den fina upplevelsen som på riktigt förändrade mitt liv.
Nästa vecka ska jag fika med de två handledarna för att uppdatera dem om hur det går för mig här ute i det ”civila”, samt för att få pärmen med alla mina utförda uppgifter (ja, vi hade ju till och med hemläxor som vi sedan redovisade för gruppen!).

Jag har skrivit på min bok om de senare årens dramatiska händelser och nu har boken fått en titel. Den kom till mig under ett möte för en vecka sedan (på finska, och jag gillade den på båda språken).

Ja, det har hänt en massa annat också men nu ska jag sätta punkt och ta helg, så jag säger SHABBAT SHALOM och vi hörs inom kort.

Sjukdom Vs Människa

Efter min väninnans bortgång har jag analyserat en del.
Jag tror att en av anledningarna till att hon trivdes så bra i mitt sällskap var att jag i henne såg Människan snarare än Sjukdomen.
Hon ville uttryckligen inte bli sedd som en sjuk person. Till exempel de första gångerna när hon och jag var ute på vift tillsammans med rullatorn så tyckte hon att det var pinsamt och jobbigt men jag, eftersom jag är som jag är, sa att hon fick väl ta på sig en stor hatt eller nåt, så att det var hatten man lade märke till istället för rullatorn.
Vi var på ett karaokeställe en gång och hon hon kvittrade: ”Kim, det är ingen som lägger märke till rullatorn! Jag är som vem som helst annan här!”

När vi sågs så avhandlade vi snabbt sjukdomssnacket. ”Hur mår du och har du tagit dina mediciner och när ska du (vi) på nästa läkarbesök?”
Då var det avklarat och resten av tiden pratade vi om livet och skvallrade om sånt som folk brukar skvallra om.

Till skillnad från många andra (främst hennes familj) så litade jag på att väninnan själv visste sina gränser och vad hon klarade av rent fysiskt. Det var ”chockerande” att vi plötsligt reste bort över en helg men det gick ju bra det också.
Nån gång sa hon nej till någonting, då hon visste att hon inte skulle orka, så hon kände ju sig själv och kunde dra gränserna.

Av detta kanske vi kan lära oss att när vi har att göra med en människa med en sjukdom så ser vi Människan först. Ja, sjukdomen finns där, men sjukdomen ÄR inte Människan.