personligt, pop och politik
Det raraste han gör är kanske när han hoppar upp i sängen och krafsar vid min axel. Det betyder att han vill lägga sig under täcket. På morgnarna krafsar han på samma sätt – men då låter han också. Och då vill han att jag ska vakna så vi kan gå ut.
Idag fyller Sebbe 10 månader. Hurra! Kasper (som jag hade i en vecka innan jag fick Sebbe, jag var dock allergisk mot Kasper, för er nytillkomna läsare) också – de är födda samma dag. Hur kul är inte det!?
Jag har alltid velat ha hund och ibland har jag låtsats (!) att jag haft en. Trodde alltid att det var en tös jag skulle ha och namnet var givet; Garbo. Kasper hette redan Kasper när jag fick honom och så fick det bli. Sedan kom Sebbe och han skulle egentligen hetat Clifford men när jag satt med honom i knät på väg hem insåg jag att han inte var någon Cliff. Han var en Sebbe. Inte efter mitt ex-ex-ex-ex Sebastian utan efter Army Of Lovers-låten Sebastien. Så det så.
Godnatt.
Nu har jag ju dock en hund att samtala med och boy, det gör jag. Har tidigare berättat om hur jag, när jag lagar mat, berättar för Sebbe exakt vad jag gör. “Nu tar husse en visp och så vispar jag…” “Nej, Sebbe vänta. Inte färdigt än…” “Jaaaa, är det gott?…” Jag vet inte hur mycket alla andra talar med sina husdjur men jag har en känsla av att jag är lite over the top.
Nu leder det ju till bra saker. De senaste månaderna har Sebbe lärt sig vad “Nu går vi över” betyder. Det låter ju alltid likadant och kommer spontant i samma tonläge. Vips kilar han således över gatan. Han har gjort stora framsteg när det kommer till “Vänta” också, även om där finns en del att lära. Det bästa är dock att innan han hugger in på maten väntar han tills jag säger “Varsågod”. Då blir jag lite stolt.
Hans tonårstrots har börjat gå över. Jag fick ta i med hårdhandskarna ett tag när han ville visa vilken alfahanne han är och det har gett resultat. Han är så söt när vi är ute och strosar och vägen/stigen delar sig och han (om han går lite i förväg) väljer fel riktning. Då säger jag “Sebbe här” och han hoppar raskt över till den andra vägen/stigen.
Som sagt: terapi på hög nivå.
Jag är så nöjd över att bo där jag bor – gångavstånd till stan och lika nära till skogen.
Dagens mail:
“hej! jag blir väldigt glad och berörd av att läsa dina bloggar:) du verkar väldigt personlig och varm ha de fint”
Vet ej när elektrikerna kom för jag och Sebbe var ute och vandrade i Hammarbyskogen (eller vad det heter) i närmare två timmar och när vi kom hem var de i full gång. Det tog dock en evighet innan de var klara. Okej, det var en överdrift, men jag hann läsa ett helt nummer av Illustrerad Vetenskap + en bilaga om Galápagosöarna två gånger. Samtidigt som jag var tvungen att hålla Sebbe ur vägen för karlarna. De var trevliga dock. En hette Micke. Den andre fick jag inte veta namnet på men han var snygg. Smyglyssnade på deras konversation; den snygge skulle gå ut imorgon och Micke hade tackat nej till att träna Assyriska. Jag sa till den snygge att jag inte hade kunnat skruva ner en lampa eftersom jag inte hade några verktyg (lögn – jag hade verktyg men visste inte hur jag skulle få upp lampan igen om jag tog ner den). Han svarade snällt att det inte gjorde något. “Jag fixar det”. En sån behöver jag. En händig en. Jag är händigare än jag ger sken av – är helt enkelt mest lat.
När de äntligen gick slog jag igen mina tidningar och gick ut med Sebbe. Då träffade vi raggargrannen – han som köper porrtidningar som han stolt går och bär på på väg hem och oj! Han är visst kvarterets skvallertant! Stod i porten och talade med honom längre än jag någonsin talat med en granne (jag är inte känd för att vara verbal direkt). Fick veta både vem som snart dör i cancer och att en uteliggare flyttat in i de temporära toalett- och duschutrymmena på gården (pga. stambytet). Jag hade svårt att slita mig men när ytterligare en granne gjorde oss sällskap och raggargrannen började om med sin berättelse såg jag min chans och sa hej då.
