Klockan är sex denna söndagsmorgon och här är vi uppe med tuppen. Det är ju nämligen valdag och en vill ju se proper och välkammad ut när en bankar på dörren till vallokalen.
Skoja’ ba’. Så galen är inte ens jag.
Efter toalettsuccé är det gott att somna om.
Uppe med tuppen för att min underbara hund, som blev rumsren först när han var 2,5 år, har lärt sig att väcka mig när han vill uppsöka herrarnas. Upp som en blixt och ut, toalettsuccé och nu kan dagen börja. Denna spännande dag! Njut den! Äg den!
Senare:
Då har farbror gjort sin viktiga röst hörd. Det är smidigare att rösta i Finland än i Sverige då du slipper en massa valsedlar. Du antecknar helt enkelt din kandidats nummer på den lilla lappen. Valhemligheten är således total. (Och inga valsedlar kan mystiskt gå upp i rök.)
Söker svar. Ser på partiledarutfrågningarna varje kväll och söker svar. De mest fantasifulla förklaringar dyker upp till de omtalade löpande-band-våldtäkter som konstant äger rum, utförda av främmande asylsökande män mot våra egna kvinnor, barn, töser, gossar. Varför är dessa monster fortfarande kvar i vårt land? Varför daltas det med dem? Söker svar.
Hej från gruppterapin. Kan ni förstå att jag varje dag har minst ett ’aha moment’ (som husguden Oprah brukar säga). Jag har till och med förstått vad min extrema telefonskräck egentligen handlar om. Den har så klart ingenting med telefoner eller telefonerande att göra. Denna ologiska skräck handlar så klart om att jag inte känner mig värd att uppta någons tid. Jag vill inte ”störa” någon, ty jag förtjänar inte att ta plats, resurser, tid.
Jaha. Då vet jag det, så här 30 år senare. Nu kanske jag kan ta tag i detta problem.
Tack igen till Helsingfors stad för denna terapiform.
Idag i terapin har jag fått höra av både handledarna och mina ’medpatienter’ att jag är en väldigt ”kärleksfull” person som ”sprider kärlek omkring mig”. Samt att de beundrar mig för att jag läser på om de olika kandidaterna inför riksdagsvalet och sätter mig in i valet med hull och hår. ”Ditt politiska intresse lyser igenom väldigt väl.”
Ja, ni hör ju själva. De har verkligen förstått vem jag är. Jag är en så jäkla bra och reko och hyvens man, asså. Så känner jag idag.
Vad hände i gruppterapin idag då? Jo. Igår berättade jag att jag hörde i en (svensk) podd en enorm förvåning över att finländarna återigen blivit utsedda till ”världens lyckligaste folk” och jag sa då att jag skulle skriva ett mail till poddarna för att förklara läget.
Så idag frågade handledaren om jag skickat mailet, vilket jag så klart hade gjort, och vad jag hade skrivit. ”Det handlar om att i Finland existerar en sammanhållning som inte längre existerar i det splittrade Sverige”, svarade jag.
Sedan gick vi in på det här med att så många i Finland fortfarande tror att Sverige är som det var på 80-talet och jag hävdade då att den bilden är helt felaktig.
Vi får inte tala om politik i terapin, men jag blev ju eld och lågor (som ni kanske förstår) när de ändå ville att jag skulle utveckla en smula. Jag berättade då bl.a. om hur jag blev bortjagad ur den stockholmsförort som jag bodde i (REDAN) år 1997, eftersom jag inte var välkommen då jag var blond/nordisk/europé. Detta innan bilbränder, gängvåldtäkter på löpande band och ständigt vinande kulor.
”Vi ser ju samma utveckling här”, sa någon, ”men det har inte gått så långt ännu.” Vän av ordning (jag): ”Det är riksdagsval nästa månad. Rösta rätt. Rösta för att Finland INTE ska ta efter Sverige. Mitt födelseland är inte längre en förebild, utan ett skräckexempel på hur det går när man för en helt ogenomtänkt migrationspolitik. Ett land där brunsmetning av kritiker är regel. Ett land där de styrande jollrar i en sandlåda.”
