Här ser man hur hundar i Peking klubbas ihjäl.
Om det nu finns hundratusentals herrelösa hundar i landet får väl myndigheterna – som ska ha kontroll över det mesta i diktaturen Kina – ta sitt ansvar och se till att de kastreras och inte sprider rabies. Människan är ond.
Kom hem med Sebbe precis. Vi promenerade hela vägen hem fast jag fick bära mitt Vilddjur en bra bit. Dels pga. att det ligger krossat glas överallt (människan är mycket ond) men också för att det blåste så starkt att Sebbe höll på att flyga iväg. Han höll på att somna innanför min jacka.
Etikett: politik
Hung up
Det blev rätt mycket igår. Jag har träningsvärk efter allt dansande. Som sagt; vem behöver gymkort när det finns dansgolv?
Skulle läsa dagens tidningar på nätet och förvånades över hur svårt det var att hitta nyheter om gårdagens finska presidentval.
Bara USA och co, bla bla blaaaaa…
Och folk i allmänhet har helt fel bild av Finland. Åk till Helsingfors på sommaren och vandra längs Södra och Norra Esplanaden och njut av den kontinentala stämningen. Det är avslappnat på ett sätt som saknas i Stockholm.
Rep. för.
Så där ja. Nu är jag medlem i Republikanska Föreningen. Se här.
Kungen
Arg
Jag är fly förbannad idag. Så pass att jag svurit. Och jag är en man som aldrig svär för de orden låter bara patetiska då de kommer ur min mun.
Så, inga pengar ännu från försäkringskassan. Så kan det gå när man för första gången någonsin är sjukskriven i välfärdssverige. Däremot ringde de precis när jag skulle leta fram numret till dem och ville ha “uppgifter om mina arbetsuppgifter och min sjukdom”. Tvi vale. Visst är det bra att de kollar upp “fuskare” men det kändes lite kränkande att bli ifrågasatt. Att alltid behöva förklara sig. Jag hörde på hennes röst att hon hörde att min röst lät deprimerad. Jag sa “det känns ju lite frustrerande att vara sjukskriven pga. depression och sedan behöva gå och oroa sig för att inte kunna betala hyran”. “Jo, jag förstår dig”, replikerade hon rappt.
Precis som min käre pojkvän varnade mig: det är ett heltidsjobb att vara sjukskriven.
En kortfattad summering: jag fyller 30 och går in i en vägg (en svart sådan) och träffar en underbar ung man som på något sätt hjälper mig att öppna min själ och våga känna efter och våga må dåligt. Jag tar tag i saker som lärarna på fristadsskolan borde ha gjort redan i början av 80-talet om de hade haft någon som helst EQ. De borde sett att det fanns någon där som inte mådde riktigt bra och som inte fick vara med i leken som de andra små barnen. Men nej, så bra ska vi inte ha det. Så nu sitter jag själv och tar hand om saker som borde blivit gjorda för länge sedan och blir för första gången sjukskriven och vill ha samhällets hjälp. Men vill samhället hjälpa mig? Helst inte. Så vad har jag betalat skatt till egentligen? Någon direktörs kusins dotters renovering av paradvåningen på Strandvägen kanske?
Ses jag nu som förbrukad? Är det dags att kasta mig på tippen? För jag kan väl inte få lite hjälp att bli ett uppladdat batteri? Jag är väl ändå uppladdningsbar då jag endast är 30 (fastän de flesta tror att jag är 27, ha ha, min humor kan ingen ta ifrån mig).
Vem ska jag rösta på i nästa val? Inte (s) i alla fall och inte (v) som jag tidigare gjort och inte (mp) heller som jag tidigare gjort då de mest verkar maktkåta och gör vad som helst för att sitta och fatta meningslösa beslut. Och inte (m) och inte (fp) och inte (kd) och inte på något av de där småpartierna. Nä, inget parti förtjänar min röst. Jag litar inte på någon av dem. Jag röstar blankt.
Jag citerar min gudomliga Madonna: “jag är glad att jag gifte mig med en man som får mig att tänka”.
Tack D, jag älskar dig mest av allt i hela världen.