Aaargh.
När jag träffade Y v i s s t e jag att det skulle bli extremt jobbigt och jag sa att jag skulle leva för “nuet” och inte tänka på framtiden. Men det är svårt nu. Foolish me. Men nu ska jag försöka att inte tänka mer på detta idag. Sebbe och jag ska på ESC-fest hos ett par flickor.
Känner mig oerhört svag. Men är glad över att jag har fantastiska vänner i mitt liv. Såna som kan (och vill) prata om tunga saker.
För övrigt röstar jag på Island i afton – bästa låten – och på Israel – hela spektaklet är ju politiskt – men jag röstar inte på de där primitiva länderna där homosexuella misshandlas av myndighetspersoner (om inte fysiskt så psykiskt) (orkar inte länka – då får jag en massa galna läsare – men läs kvällstidningarna, eller här).
För övrigt borde alla bojkotta hela ESC då det hålls i Ryssland. Väldigt primi och icke alls humant.
Etikett: politik
Rakryggad
Och strax efter att jag publicerade det förra inlägget så gick jag till min lokala lilla butik, som drivs av ett mycket trevligt libanesiskt par.
Damen stod utanför och hon sken upp när hon såg mig. “Var har du varit?”, frågade hon. “Jag har varit på semester”, svarade jag. “Var då?” Jag kände mina läppar röra vid “London” men jag är på tok för gammal för att ljuga om saker och ting. “I Israel”, svarade jag således. Ja, hon såg lite upprörd ut och hon frågade: “varför då?” “För att min man bor där”, svarade jag utan att blinka. Mycket stolt över mig själv. “Ahaa, då förstår jag”, avslutade hon.
Jag handlade och gick.
Fortfarande mycket stolt över mig själv efter denna extremlånga dag. Jag har åsikter och jag står för dem. Det värsta jag vet är människor som inte vågar ha några åsikter överhuvudtaget.
Ska vi campa?
– Hur kan du resa till Israel om nitton dagar? frågar Alabama de la Cruz medan hon pillrar sig i det kruspermanentade, småsönderblekta håret. Hon sitter framför datorn med en drink på bordet framför sig och en cigarett i mungipan. Tänderna är gula och läpparna inte så omsorgsfullt målade i en rödorange nyans. De rödlackade flagnande naglarna dansar en klumpig vals över tangentbordet då hon bokar sommarens semesterresa till Italien.
– Hur kan du resa till Italien, Alabama de la Cruz? frågar jag och rättar till hennes hängiga blus. Hur kan du resa till ett land där maffian härjar, där rasismen frodas och zigenarna (man behöver inte säga “romer”, enligt en vis gammal zigenarkvinna som jag såg på TV häromdagen) diskrimineras? Hur kan du resa till ett land där premiärministern, som ju för övrigt kallade Obama “solbränd“, tycker att de jordbävningsdrabbade människorna som nu bor i läger “kan se det som en helg på en camping“?
Alabama de la Cruz slutar knappra på tangenterna.
– Men karlarna är så stiliga! Vädret är varmt, maten är god och musiken – den är underbar! För att inte tala om det vackra språket.
– Jag hör dig, kvinna, svarar jag. I Israel är karlarna ännu stiligare, vädret ännu varmare, maten ännu godare och musiken – den regerar. För att inte tala om det vackra språket.
Alabama de la Cruz tänker en stund. Sedan säger hon med vass, lite knarrig röst:
– Men för dig som homofil – är det inte lite farligt och konservativt?
– Inte alls, svarar jag snabbt. Tvärtom oerhört liberalt och härligt. Där finns ju heller ingen gaggig gammal påve som hasplar ur sig den ena hemskheten efter den andra.
– Ja… muttrar Alabama de la Cruz. Jag vet inte vad jag ska säga.
– Nej, jag vet det, svarar jag. Och fimpa för livet!
Vissa saker tål att upprepas
Vi är tacksamma över att vi bor där vi bor.
I vissa delar av världen tar man död på människor enbart på grund av att de fått kärlekens vackra gåva. Sedan gnälls det om några löjliga karikatyrer. Herregud.
– Hör nu på. I Danmark ber vi inte om ursäkt för att vi har yttrandefrihet, säger den före detta danske statsministern Anders Fogh Rasmussen.
Det gör han rätt i.
Oj, nu är jag så där kontroversiell igen. Bäst att jag åter stänger av kommentarsfunktionen.
Hyckleri och ett skämt till poliskår
Ang. Davis Cup-dramat:
Poliserna sitter och skakar av skräck i sina bilar och låter idioterna ostört attackera dem med tegelstenar och slå sönder polisbilarna.
Vad är det för skämt? Varför inte kliva ur bilen och put those bitches out of their misery? Varför accepterar den svenska polisen detta? Det är ju skämmigt. Och de ska försvara medborgarna? Jag skulle inte tro det. Polisen är kanske alldeles för upptagen med att haffa snorungar som säger “nöff nöff” till dem.
Allt kommer gå åt helvete om vi inte kommer ifrån den mjäkighet som genomsyrar detta land.
Det var lite komiskt, för övrigt, när jag satt inloggad på MSN igår kväll. Y såg på de israeliska tv-nyheterna och plötsligt hojtade han att det visades ett inslag från Malmö. Därefter rasslade det till ordentligt då mina kamrater i Tel Aviv frågade mig (i kör) vad det var som stod på och vilka det var som ställde till med detta drama.
Jo, ni förstår, svarade jag, det handlar om människor utan verkliga problem. Så fort de får minsta lilla chans att få utlopp för sina aggressioner så tar de den. Tänk den där snubben som fick nobben av en jänta på högstadiet och därefter hatar och förödmjukar varenda kvinna han möter.
Er poliskår är ju… inkompetent, sa de också. Jo, tack. Jag vet, svarade jag.
Hyckleriet är så enormt och så patetiskt att jag svettas av ilska. Sport (och Eurovision) ska inte blandas ihop med politik, säger vi när vi skickar iväg våra idrottare till det ack så fantastiska Kina (och snart en mellovinnare till det ljuvliga Ryssland), men så fort det handlar om Israel (som fortfarande bara vill ha fred och gärna hjälper till att bygga upp en palestinsk stat om de bara får lugn och ro) så är det politik på hög nivå.
Får du ta mycket skit för att du är Israelvän?, frågade min vän IB. Inte rakt upp och ned, svarade jag, även om vissa otrevliga bloggkommentarer inkommer då och då (men de är alltid så hetsiga att jag enligt lag måste radera dem*) och jag bryr mig faktiskt inte om vilket. På samma sätt som jag inte är rädd för att bli nedslagen när jag går hand i hand med min älskade. Vissa saker måste man helt enkelt ta risker för. Annars går allt åt helvete.
Eftersom det är “fredag” för mig och jag nu kommer att vara ledig ett par dagar passar det bra med ett vintips.
Barkan Classic Shiraz 2007 (nr 96978) 85 kr på Systembolaget. Väldigt smarrigt!
Land: Israel
Distrikt: Dan
Alkoholhalt: 13,0 %
Färg: Blåröd färg.
Doft: Fruktig, örtig doft inslag av gräs, svarta vinbär, plommon, peppar och vanilj.
Smak: Fruktigt vin med inslag av örter, plommon, peppar, vanilj och mörk choklad.
Rekommenderas.
Musik är livet så här kommer några tips på bra hebrepop:
HaDag Nachash, samlingen Avoda Ivrit 60 (med bland annat Danas ljuvliga cover av Bamakom Hachi Namooch Be’e Tel Aviv, Harel Skaat, Shiri Maimon, Amir Fay Guttman samt underbara Teapacks.
Fler shoppingtips finns hos FiM.
Slutligen kan jag rekommendera alla ensamstående heterokvinnor och bögar att snärja en israelisk/judisk man. De är bäst – både hårda och mjuka på samma gång, på ett sånt där underbart sätt. Ena sekunden slår de näven i bordet för att därefter uttrycka sina känslor med tårar i ögonen (nej, jag generaliserar så klart inte).
Media: här, här, här, här, här, här, här, här och här.
Andra om Davis Cup, Israel, drama, polisen
* Om jag förstått det hela rätt.