I morgon är det dags för final och årets upplaga av Melodifestivalen har inte varit den bästa. Snarare ett riktigt mellanår och just dessa mellanår börjar dyka upp så ofta numera att intresset hos denna schlagerfjolla har minskat rejält.
Hela upplägget inklusive låtarna ekar av slätstrukenhet, toalettnödighet, pk-hysteri, talangjakt för barn under 15 samt ’roliga timmen’. Helt enkelt… tröttsamt. OCH DET HETER INTE ”MELLO”! Utspårningen inleddes när folk och fä började säga ”mello”. Usch!
Ni fördomsfulla tror så klart att en popdrottning som Madonna inte har någonting av tyngd att komma med, men låt mig upplysa församlingen om att denna donna som har betytt mer för mig än någon annan kvinna, min mor naturligtvis borträknad, alltid har några visa ord som jag kan ta till mig. Texterna handlar inte bara om det eviga ”åh, han lämnade mig och jag är olyckligt kär” bla bla bla (även om kärleken är det viktigaste här i världen och dessutom den allra största och farligaste drogen) och eftersom Madonna vid det här laget har en väldigt fet musikalisk godispåse så hittar jag alltid någonting som passar för stunden. För just den situation som jag befinner mig i vid just det ögonblicket.
Om jag exempelvis får lust att berusa mig så lyssnar jag på briljanta Devil Pray (Rebel Heart, 2015):
Take my sins and wash them away Teach me how to pray I’ve been stranded here in the dark Take these walls away
I’ve been swimming in the ocean Till I’m almost drowned Give me something I can believe in Teach me how to pray
And we can do drugs and we can smoke weed and we can drink whiskey Yeah we can get high and we can get stoned And we can sniff glue and we can do E and we can drop acid Forever be lost with no way home
Yeah we can run and we can hide But we won’t find the answers If you go down then you’ll get help along the way But if you wanna save your soul Then we should travel all together And make the devil pray
Mother Mary can’t you help me ’Cause I’ve gone astray All the angels that were around me Have all flown away
The ground beneath my feet’s getting warmer Lucifer is near Holding on, but I’m getting weaker Watch me disappear
And we can do drugs and we can smoke weed and we can drink whiskey Yeah we can get high and we can get stoned And we can sniff glue and we can do E and we can drop acid Forever be lost with no way home
Yeah we can run and we can hide But we won’t find the answers If you go down then you’ll get help along the way But if you wanna save your soul Then we should travel all together And make the devil pray
Fredagen var en bra, omtumlande dag med oväntade inslag. På öppenvården gick det fint och på bussen hemåt gjorde jag sällskap med en av mina ”medpatienter”. Hon frågade mig om någonting jag berättat i en diskussionsgrupp, om ”flickvännen som jag vill ha tillbaka”. På finska finns ju inget ”han” eller ”hon”, utan bara det könsneutrala ”hän”, så missförstånd kan uppstå… Jag förklarade läget och lade till att det var en man jag pratade om. Hon verkade förvånad. Jag, som trodde att det står skrivet i pannan att jag är gay, blev ännu mer förvånad. Vad är det för signaler jag sänder ut egentligen? Hujedamej!
Siiri, sex månader och Blake, två år och åtta månader.
På kvällen lämnade jag Blake hos en vän där han stannade över natten tillsammans med sin väninna, den valpiga Siiri. Jag och vännen gick nämligen ut och åt middag tillsammans med en väninna. Det blev ljuvlig nepalesisk mat. Därefter karaoke på en sylta där jag inte riktigt trivdes. Jag blev irriterad av en anledning och gick därifrån. Tog mig till ett annat karaokeställe och sprang på bekanta. ”Vi talade om dig idag. Du har inte synts till på länge.” Det var ju trevligt att höra.
Sedan bad mitt så kallade ex mig att komma till en nattklubb och trots att jag inte gillar nattklubbar (längre – jag känner mig för gammal helt enkelt) så gick jag dit. Enkom för hans skull. En lång historia kort: vi älskar varandra och vi är tillsammans igen. (Det har vi varit hela tiden, enligt honom. Det var fint sagt. Han sa en massa fina saker, men dem behåller jag för mig själv.)
Åkte hem till Baggböle med nattbussen för första gången. En bussrutt som var ny för mig och jag gick vilse när jag promenerade från hållplatsen. Naturligtvis dog min mobil just då, så någon gps-hjälp fick jag inte. Men halv fem på morgonen var jag hem och stupade i säng – mycket nöjd.
Det är skönt att ha fått tillbaka rutinerna nu. Och det är skönt att helgernas ledighet återigen betyder någonting. Underbart.
Idag har jag hämtat hem Blake och nu sitter jag på kammaren och spelar pop. Som jag skrev igår eller när det nu var, så tyder det på att jag mår bättre nu när jag återigen har börjat lyssna på musik.
Karaokekungen.
Vad sjöng jag igår då? – Mysteeri/Mysteriet (Aki Sirkesalo, Lisa Nilsson) i duett med min vän – Det börjar verka kärlek banne mej (Claes-Göran Hederström) – Genom eld och vatten (Sarek) – Snälla snälla (Caroline af Ugglas)
Kön till mikrofonen var lång eftersom det var fredag kväll, så fler bitar än så hann jag inte med. Jag har för övrigt inga som helst problem med att inta scenen och greppa mikrofonen helt nykter. Känner ju mig hemma och bekväm i situationen.
En ung man sa förresten: ”Jag tänkte när du sjöng att du sjunger inte karaoke – du sjunger.” Det var ju fint sagt!
