Har varit på polikliniken idag och jag måste säga att jag har ett helt TEAM omkring mig. Ett team som vill mig väl och som ”står på min sida”. Jag blir alldeles rörd. Förutom den unga kvinnan på polikliniken så har jag FPA-personer som hjälper med en miljard jobbiga blanketter och annat vardagstjafs som mitt huvud inte orkar hantera just nu. Damerna i öppenvården. De på rehab som jag fortfarande kan ringa till. Läkare. Psykolog. Samt de nya vänner som jag har lärt känna under denna rumba.
Alla vill de mig väl. En fantastisk känsla mitt i all misär. Känner mig inte helt kasserad.
Tack för hjälpen, Helsingfors stad. (Av dig har forna hemstaden Stockholm en hel del att lära.)
Lite ansiktsvård nu. Efter 40 måste man kämpa lite…
Nu har jag fått ett diplom igen, då ännu en etapp idag avslutades. Först sex veckor på rehab. Sedan två olika program i öppenvården. Sammanlagt sex veckor. Jag tar itu med mina demoner och försöker få min psykiska hälsa på fötter. (Inte lätt när man ser hur världen ser ut. En ny depression väntar runt varje gathörn.) Två möten de kommande dagarna för att fundera ut vilket tåg jag ska hoppa på härnäst. Det lutar åt en ny – mycket psykologisk – etapp med slutstation någon gång närmare hösten.
Tack Helsingfors stad för hjälpen. Bu för alla mobbare och andra vidriga j@vla as som har förstört så mycket genom åren. F you.
Räck upp handen om du är en överlevare. 🙋🏻♂️
Västra psykiatri- och missbrukarcentralen, Helsingfors stad
Fick fin post idag. Det pågår en kampanj för att uppmärksamma republikens tvåspråkighet och jag deltar så klart. Eftersom jag är som jag är. Väldigt fräsig slogan på finska: MOLEMPI PAREMPI (båda två bättre). Känns bra i käften: må-lemm-pi-pa-remm-pi.
Ett språk är som sagt en helt egen värld, så molempi parempi.
Tala gärna svenska med mig
Alltså. Jag är så flirtig. Det är en del av min fantastiska personlighet. Jag var på FPA (ung. Försäkringskassan) i blatteghettot Östra Centrum. Först betjänad av en arg rultig kärring i obligatorisk aggressiv kort frisyr. Sedan dök en två meter lång ungtupp vid namn Constantin upp eftersom kärringen inte förstod mina viktiga papper på det fantastiska svenska språket. Därför hade jag ju bokat ett möte på republikens andra nationalspråk till att börja med. Constantin hjälpte mig och han taalade såå vackär finlandssvenska och jag flirtade som ett våp. Tihii hit och tihii dit. Jag kan inte tygla mig när jag har ståtliga karlar omkring mig. #jättebög Jag beter mig hjälplöst och då vill de hjälpa mig, styra upp och ordna saker. De tror att de har kontrollen men i själva verket är det ju jag som manipulerar efter egen agenda. Win-win.
Den där kärringen mjuknade förresten en smula när jag drog känslokortet och blev känslosam. Rekommenderas vid myndighetskontakter. Bli inte arg. Bli känslosam!
Fiskehamnen.
Och så några rader om Sveriges nya kulturminister:
Okej, tala mindre om er (tack och lov inte min) kulturministers fula frilla och tala mer om hennes gullande med islamister. Enligt hennes älskade islamist är hon en ägodel som, liksom hans tre övriga fruar, ska lyda sin make och göra som hon blir tillsagd. (Själv ska jag ju mördas.)
Islamisten ”begick misstag” enligt hennes reviderade historiebeskrivning, men är ”en del av vår historia”. Han ska därför tackas för att han åtminstone var grön. Varför inte hylla några avdankade nazister också, som ”begick misstag” men ju är ”en del av vår historia”? De tänkte säkert också på miljön. Och självaste Hitler var väl vegetarian och på så sätt en fin karl?
När ska dessa vänsterextremister förstå att islamism och kommunism är samma eländiga människofientliga totalitära skit som nazism?
Om detta ska ni tala. Inte om hennes extremt fula loppbo till frisyr.
Den andra delen av öppenvårdens ”kurs” tar slut den här veckan och vi hade därför ett möte då jag berättade om hur jag upplevt allt och därefter kom gruppen samt handledarna med feedback.
Vad jag så här rakt upp och ned kommer ihåg av det som sades:
Tydligen har jag en ”vacker själ” och jag är inte bara ärlig – jag är genomärlig. Jag kan tala om sånt som de flesta andra inte kan/törs tala om. (Hallå, liksom!) Jag är mycket känslosam och har inga problem med att våga vara sårbar. (Mm-hmm.)
När jag berättar om nåt jobbigt så avslutar jag det hela ändå på nåt positivt sätt och med ett leende. Överlag ler jag väldigt mycket. (En nyhet för mig.)
Jag bör städa bland mina mänskliga kontakter eftersom vissa människor inte är bra för mig och de gör mig stressad. (Kvasten plockade jag fram redan i somras.) Jag är en ”bra kamrat” och mycket reko och punktlig (de var på vippen att ringa efter ambulans idag då jag var sen pga två försenade bussar).
Jag får inte vara för snäll och godtrogen och öppna livets dörrar för vilken gangster som helst. (Jag har börjat förstå det…) Jag är ”lugn och fin” men man märker att det slår gnistor inne i mig. Jag kommer väl överens med alla typer av människor (förutom med sådana som inte kan uppföra sig). Det är fint att jag inte är cynisk med tanke på mina erfarenheter. (Det är ett mirakel.)
Ja. Som ni som känner mig väl hör, så stämmer allt.
(Mor! Jag fick mycket beröm för min stickade tröja.)
Dagarna är fyllda av terapi- och diskussionsgrupper och efter dagens öppenvård (som jag avslutade med mitt livs första jogapass – en succé!) så har vi haft veckomöte här hemmavid.
Jag lärde mig ett nytt finskt ord: HILPEÄ. Aldrig hört. ”Typ glad”, fick jag som förklaring. ”Uppsluppen” hälsar google translate. Så under loppet av några dagar har jag fått höra att jag LYSER och att jag är GLAD/UPPSLUPPEN. Och det stämmer ju.
Jag är mitt uppe i mitt livs viktigaste resa och den äger rum inuti mitt huvud. Efter sex veckor på rehab och snart sex veckor i öppenvården mår jag bättre än någonsin, skulle jag vilja påstå. En vecka kvar. Sedan ska jag söka till nästa etapp som heter Mangeln och där rotar man runt ännu mer och extremt intensivt i skallen i hela sex månader.
När man går igenom nåt omvälvande och förlorar nästan allt så inser man vad som är viktigt här i livet. En klassisk klyscha men klyschor har uppstått av en anledning.
Varför skriver jag om så många privata angelägenheter på sociala medier, blogg etc? Därför att det är mitt sätt att uttrycka mig och om jag inte uttrycker mig så kvävs jag. Det spelar inte ens nån roll om någon läser eller inte. Måste bara få vräka ur mig. Och trots att jag numera har en rejält inoljad käft så är det via tangentbordet som jag uttrycker mig bäst.
I drygt 40 år sökte jag glädje, trygghet, mening genom andra människor men nu har jag slutligen insett att allt det där måste jag finna inuti mig själv. (Ännu en klyscha som man inte riktigt på allvar kan ta till sig bara så där.)
Och jag har börjat älska mig själv. Det finns j@vligt mycket att älska! Och om man inte älskar mig så har man svårt att inte åtminstone tycka om mig eftersom jag är så festlig, vänlig och allmänt hyvens. (Jante bor fortfarande inte här. Jante har hängt sig.)
Igår uttryckte jag mina kärlekskänslor i ett långt meddelande till ”Zlatan” och han svarade nåt i stil med att han blev glad och varm av mina ord. Och att han inte kan uttrycka sina känslor på samma sätt. ”You are the writer.” Men han avslutade med att skicka ett sällsynt ❤️ och orden ”love you always” och vad mer kan jag önska mig? Ingenting.
Sedan är det ju så att min bror dog när han var lika gammal som jag är just nu, så varje dag är en bonus. Vad f@n har jag att gnälla om? Inte så mycket. Jag har förlorat så mycket men jag har funnit så mycket mer. Inom mig. Och det betyder så oändligt mycket mer än allt krimskrams i världen.
Nu kastade min rumskompis Herr Finlandssvensk en snusdosa på mig. Jag har lärt känna så många bra människor på sistone. Han har förresten ett nytt smeknamn: Knu**kungen. (Ska inte säga så mycket mer om det men en liten hint: dambesök, viagra och en sönderkn***ad säng.)
Det var allt för nu.
Valet av foto: bara för att man är seriös så måste man inte vara tråkig. Glöm aldrig det. Vem orkar med en tradig människa i längden? Inte jag.
Så vi sitter i en diskussionsgrupp här på öppenvården. Åtta losers. Och jag funderar. Tänk så betydelselösa vi är. Bara ett patetiskt gäng människor med problem som alla andra (men kloka nog att ta tag i dem). Små parenteser i mänsklighetens historia. Dammkorn i den aggressiva vinden.
Haven är fulla av plast (tack vare den vidriga människan) som sakta kommer att förgifta oss och allt levande. Så vem bryr sig om mina ”problem”? Djuren lider på slaktbänkarna. Den äckliga köttindustrin visar ingen respekt för levande individer. Världen vore bättre utan människor. Vi är vidriga. Enorma länder skitar ner miljön men vi som är så få ska få dåligt samvete om vi unnar oss en flygresa. Sopsortera, du sällsynta nordbo, medan alla miljarder syd- och latinamerikaner bygger sopberg! Logiskt. Kineserna förorenar luften men koncentrera dig istället på att kossan i hagen fjärtar för mycket. Logiskt.
Allt är äckligt, allt är skit, allt är meningslöst och idiotiskt.
Hur kan man inte bli deprimerad och ta till droger och diverse flyktmedel?
Men vet ni vad? Varje betydelselös människa – vartenda störigt människodammkorn – är för någon annan den allra viktigaste människan i världen. En svindlande tanke.
Min pojkvän sa att jag är den viktigaste människan i hans liv (åtminstone just nu, min anm.). Och Blake skulle bli väldigt deprimerad om jag bara försvann.
Så även en betydelselös sophög till människa har betydelse. Kom ihåg det.
Näin on. Så är det.Det är mysigt att bli inbakad i pappas kroppsvarma pyjamas när det är kyligt på morgonkvisten.
