Etikett: minnen

Vet ni

hur mycket som hänt i mitt liv de senaste åren?
Så mycket.
Mer än någonsin tidigare. Kort resumé: förlovad blir singel blir hysteriskt festande singel blir tokförälskad blir djup blir deprimerad blir sjukskriven blir singel efter extremt drama blir taggad på nytt blir sugen på att plugga (och gör det och skaffar extrajobb som faktiskt betyder någonting) blir med hund blir evig sökare.
Det är skönt att kunna se tillbaka och veta att jag idag är både smartare och erfaren nog att tackla allt elände som komma skall.
Livet blir verkligen bättre efter 30.
Kom ihåg det, ungtuppar.
Det var dagens djupa det.

Jag lyfte på locket och fann…


Jag fann två lådor överst i en hylla igår. Nyfikenheten tog så klart överhand och jag plockade ner dem för att se vad de innehöll. Oj! Det var ju alla mina gamla brev! Tänk så hemskt att i dessa elektroniska tider kommer all kommunikation försvinna i ett nafs.
Nåja. Jag läste och läste och skrattade och plågades.
Jag hittade svar jag fått på en kontaktannons 1997. Här är några godbitar:
Jag heter XX och är 21 år. Jag bor i Göteborg. Mina intressen är skogen, kor, politik och film.
Favoriten är nog ändå det maskinskrivna brevet (utan foto) som från början till slut lyder:
Hej!
Vore spännande att träffas förutsättningslöst och se ifall vi sympatiserar. Kom själv eller ta med en eller flera kompisar så åker vi ut i min motorbåt. Närmaste T-bana är Ropsten. Resten får du veta när du ringer.
Träffa okänd man på båt? Nej tack. De mördar ju oss än idag ju.
I den överraskande stora högen fanns även ett brev från Ryssen. Han började sitt brev med “Hej Älskling”. Han och flera andra skrev dessutom “om du absolut inte är intresserad, vänligen returnera mitt foto”. Tiderna har nog förändrats något ändå…
I ena lådan låg de finfina breven från min brittiska Darling. Åh, så fint han skrev:

Även Holländarens långa, långa brev fanns där och jag hade helt glömt bort det där med jackan. Det var nämligen så att vi träffades i Spanien och han bar alltid en röd sportjacka. När vi sedan skildes åt klippte han loss en bit, sprayade sin parfym på den och skickade den till mig i 25-årspresent:

Men vem var Brassen? Jag fann många vackra brev (skrivna på rätt okej svenska) från en brasilianare bosatt i Tyskland. Vem var han? Var möttes vi? Och OMG! Varför, oh varför, ville jag inte ha honom? Han var ju både smart OCH het:

Jag skummade även igenom alla de jättemånga och extremlånga breven från Antonio.
Han skickade gott om foton på sig själv och oj oj – snacka om att han visste hur han skulle locka en 19-årig blond kis till Spanien:

Jag var i Barcelona idag

Tänk vad musik kan göra! Lite som parfym – den tar en någon helt annanstans.
Jag var ute i januarieländet med Sebbe och plötsligt försvann kylan och slasket. Solen bländade mig och en varm men svalkande vind smekte mitt vinterglåmiga tryne. Allt tack vare låten som spelades i min iPod; Whitneys One Moment In Time. Jag har mycket starka minnen till denna superballad; jag och Miljonären satt smånykära i en taxi i Barcelona och nämnda låt strömmade ur högtalarna. Sällan har jag känt mig så levande. Åh, låt mig få uppleva någonting liknande. Snart.

ok

När jag var 19 (för hela 14 år sedan, tro det eller ej) var jag mycket kär i min första kärlek. Det var passionerat och det höll i nästan ett helt år. Efter det sågs vi inte på en sisådär åtta år. Idag besökte han min profil på det där communityt, förmodligen av misstag, och han sa ingenting. Jag kände mig tvungen att säga något (liksom så där som om man skulle springa på varandra på gatan) så jag sa nåt lite lustigt (med så att säga glimten i det välkända ögat) och hans svar lät så här:
“ok”
Varken mer eller mindre.
Tänk att han en gång i tiden var en person jag var fruktansvärt kär i och trodde jag skulle leva med i all framtid (patetiska tanke).
Och allt han har att komma med är ett “ok”.
O käre vän.
Tiderna förändras sannerligen.