I förrgår hämtade jag ut ett paket. “Är det från Ginza?”, frågade den ljuvlige blatten bakom kassan. “Ja”, svarade jag och han langade fram det stora paketet och drämde det i disken. “Men det där måste vara fel. Det är så stort!”, protesterade jag.
Nej då, mitt namn stod på etiketten så jag tog jättepaketet under armen och gick hem.
Visst är det konstigt att det plötsligt krävs ett sådant här extremstort paket för en bok och en CD!
Varför?
Imorgon är det presidentval i Zimbabwe. Vad säger ni? Vem röstar ni på?
Imorgon kväll är det Earth Hour och vi släcker samtliga lampor mellan kl 20 och 21.
Update: De hade Earth Hour i Tel Aviv redan igår. Min kamrat berättar att han satt ensam i mörkret. I närheten av hans hem anordnades en stor konsert som fick sin el och energi genom cyklister! Tänk er ett gäng hunkiga grabbar och brudar ivrigt trampandes på pedalerna.
Etikett: miljö
Kampen är över
Ni minns kanske burkdramat som höll på att driva mig till vansinne. Nu är det över. Efter att jag tömt papperskorgarna på jobbet under en veckas tid satte min ärtiga kollega upp en lapp. Den hjälpte dock inte eftersom synen ovan mötte mig när jag kom till kontoret dagen därpå.
Jag exploderade, vilket jag gör på tok för sällan egentligen, och ställde burkarna väl synliga med postitlappen nedan. Dagen därpå var burkarna borta och sedan dess har de lyst med sin frånvaro. (Hurra! Jag gör skillnad! Jag existerar och påverkar.)
Inget, inget, gör mig så upprörd som folks genuina dumhet när det gäller sådana här självklara saker som påverkar allt och alla.
Naturligtvis får man höra hjärndöda argument som “men vi har ingen sopsortering på jobbet”. Men herregud, säger jag, kan du släpa burkarna från butiken kan du släpa dem tillbaka dit, eller till miljöstugan. Det är varje människas ansvar att städa upp sin egen skit. Punkt slut.
Ännu ett högklassigt inlägg
Ny vecka.
Tänkte göra den till vänliga veckan men det blir nog svårt eftersom jag redan hunnit bli förbannad (klockan är inte ens åtta än). Hur kan vuxna människor i Stockholm, Sverige, år 2008 slänga läskburkar i papperskorgen? Det var det första jag såg när jag kom till jobbet. “Vi har ingen insamling”, kommer jag få till svar när jag gnäller. Men ta hem dina burkar då!
Som ni nog vet vid det här laget – få saker gör mig lika irriterad.
Helgen var bra iaf. Den bjöd på det mesta; rabarberpaj, lasagne och muffins, vin och bacardi och utgång. Igår strosade jag och Sebbe i VÅRsolen, trots min hälsporre.
Och så har jag shoppat en hel del musik på iTunes (PSB, Britney, Janet, Björk, Towa Tei feat. Kylie…). Det är livsfarligt… Det finns så mycket gött man vill ha och på ett klick har man musiken i iPoden.
Fin övergång till dagens fråga.
Jag döper ofta mina prylar och jag har till min enorma glädje märkt att jag inte är ensam.
Så; vad heter din iPod/mp3-spelare?
Min heter Blackie.
I hope you die
Igår när jag och Sebbe var ute och strosade såg vi denna syn (TV-apparat dumpad i ett dike) och jag undrar nu;
a) är det en slump att dekalen (med texten ”I hope you die”) sitter där den sitter?
b) pågår det en kampanj? Är det någon som smyger runt och fäster klistermärken på i naturen så ondskefullt dumpat skräp och skrot?
Må i sådana fall din önskan bli verklighet. Död åt kräken.
Folk har fortfarande ingen respekt för naturen. Om de ändå kunde se den för vad den är; varje levande väsens vardagsrum.
Sluta skratta åt tygkassen min
Tanter fnyser. Gubbar glor. Tonåringar pekar och skrattar. “Öh! PRO nästa!”, skriker de.
Jag går dock stolt vidare med tygkassen i min hand.
Tygkassen jag fick av min tyske vän.
Den används flitigt. Jag bär min matlåda och min kalender i den då dataväskan är full av det den är till för.
När jag ska handla har jag tygkassen med mig i fickan.
Kassörskor fnittrar. Grannar ler.
Ingen tygkassens storhet ser.
