En idiot skrev till mig på ett community.
Han hade ingen ansiktsbild, utan bara en överkroppsbild. Ja, det var ju en stilig överkropp, men jag är en sån som kräver att få se fulfejan.
Han skickade plötsligt nakenbilder på sig själv.
”Jaha”, svarade jag, ”jag ser en lem men inget ansikte”.
Då låtsades han skicka bild på trynet.
Sedan skrev han ”fick du ansiktsbilden?”
”Nej.”
”Kanske nåt tekniskt fel då.”
”Nej, det vore väl lustigt om dina nakenbilder kommer fram men inte din bild på truten. Skärpning.”
Trodde att han skulle bli sur men det blev han inte.
Istället skrev han: ”Vi kanske kan ta en öl till att börja med?”
Skulle inte tro det, så jag jag loggade ut.
Fick ett meddelande från en (kanske) reko ung man.
Vi låg på samma våglängd. Det kändes direkt.
Det blev ett kul ”samtal”.
Han skickade bilder på sig själv. Bland annat en där han bar en scarf över halva ansiktet.
”Jag skulle vilja dra ner scarfen”, skrev jag, ”och kyssa dina feta lips”.
Han var rolig och snygg.
Jag gillar roliga och snygga.
Dock ej oseriöst roliga, utan så där arty kuliga.
Lite udda och lite svåra.
Kanske är det det som är mitt problem.
Kanske borde jag försöka finna någon stel, trist typ.
Trist men trygg.
Men usch så tradigt.
Nej, det skulle inte gå.
Stela, trista typer faller inte för mig eftersom de finner mig för ”excentrisk” eller nåt. För ”mycket”.
Människor med psykiska besvär dras dock till mig. Jag vill ju gärna ta hand om dem. Bota dem. Få dem att må bra.
Det funkar aldrig med sådana.
Nej, jag ska nog försöka snärja mannen med scarfen.
Jag skrev att han inte ser ut som han heter; att hans namn inte passar honom.
Han undrade hur en sådan ser ut och jag svarade: ”En **** ser nog lite… eh… svennigare ut. Med finnar i fejset och lite glåmig hy. Torrt och en aning tunt hår. Dåligt schampo, det syns.”
Han skrattade till. Jag trivs bra med mig själv när jag får någon att dra på smilbanden. Då känner jag mig lite lyckad.
Etikett: män
Det bor en ung man i mina krokar
(Nästan) Varje morgon ser jag en ung fjolla på perrongen. Han kommer från den södra entrén medan jag kommer från den norra (om jag har tränat, annars varierar jag mig en smula). Han är lång och slank. Ja, slank. Inte smal – jo, det är han också – men nu menar jag slank.
Han tittar igenkännande på mig. Men han gör det i smyg. Jag sänder mina homofila signaler vare sig jag vill det eller ej.
I söndags sprang jag på honom utanför närbutiken. Jag hajade till. Han hajade också till. Det kändes fel att ses så där oförberett och i dagsljus. Han såg min glåmiga hy och jag såg spåren efter hans tonårsacne.
I morse sågs vi igen, efter två dagars paus då jag ju avnjutit ett par lediga (oerhört ickeproduktiva) dagar. Kanske undrade han var jag höll hus i måndags och tisdags. Kanske saknade han mig en aning.
När han klampade – nej, tassade – förbi mig för ett par timmar sedan så såg han nästan lite lättad ut. Jag satt på en bänk och läste en av de fem böcker jag läser parallellt just nu (jag kunde inte bestämma mig för vilken av dem jag skulle läsa först – jag och beslut, ni vet).
Vad vet jag om denne man? Inte mycket. Jag vet att han bor i mina krokar och att han söndagshandlar ensam (han är singel eller så har han en lat sambo). Han är, liksom jag, uppe med tuppen och sitter rakryggad insjunken i arbete när kollegorna dyker upp. Jag tror att han är politiskt aktiv; han ger moderatvibbar men jag tippar nog ändå på att han är folkpartist. Jag är ganska säker på att han under de välpressade byxorna bär fladdriga boxershorts (inte bra – lika meningslöst plagg som en sladdrig bh – helt utan push up-effekt).
Han ser ut som en sådan som man inte förväntar sig ska vara rökare, men så är han det ändå. Jag anar mentolcigaretter. Han dricker nog te istället för kaffe (snacka om galenpanna).
Förmodligen är han inflyttad från Skåne. Kanske Lund. Eventuellt (hoppas inte) från Örebro eller Eskilstuna (vilket fruktansvärt ortnamn – nästan på samma nivå som Gnesta och Flen – ”tun” med långt u låter horribelt i mina vassa öron).
Han är nog något av en ensamvarg; han trivs hemma i den minimalistiskt, lite tråkigt, inredda tvårummaren. En kopp svagt meningslöst te med liten tallrik under koppen (viktig detalj) framför sig och en tjock bok i knät.
Han ogillar damm (allergiker?) och dammsuger därför ofta.
Ja, detta är mina spekulationer om en helt okänd människa.
Det vore ju kul att få veta hur mycket av ovanstående det är som stämmer med verkligheten.
Hojta om ni känner mannen ifråga.
Skyddad: Livets otroliga otroligheter
Dagens (två) mail
Dagens konversation
Detta inlägg kan av vissa uppfattas som stötande.
Jag, kvinnlig chef + manlig kollega står och glor på min skärm. Jag har googlat fram en bild på en tv-personlighet som jag och kollegan ”vet vissa saker om”.
Kollega: Han var väl jättesöt.
Chef: Ja-a!
Jag: Ne-eh! Vad har ni för smak?
Chef: Men vad är det för fel på honom då?
Jag: Alldeles för ung, späd och damig och…
Kollega: Kim kräver en redig karl på 190 cm, med hår på bröstet och 20 ** ****** *****.
Chef: Är det så?
Jag: Njmjaa-a.
Chef: Höhöhö! Ja, njmjaa-a säger jag också!
Som sagt: inget ’vanligt’ torrt och fnasigt kontor det här.
Hur låter måndagssnacket på ditt jobb?