personligt, pop och politik
Jag läste någonstans om nån karl som slutade försöka vara kung över sitt liv och istället frågade Livet “vad vill du ha mig till?”
Då föll allt på plats.
Så nu frågar jag Livet: VAD SKA JAG GÖRA? VAD VILL DU HA MIG TILL?
Känner mig värdo just nu.
Lagom bra på det mesta men helt överflödig och icke det minsta betydelsefull.
SÅ VAD HAR DU FÖR PLAN FÖR MIG?
Vänligen säg det rakt och mycket TYDLIGT! Jag orkar inte med subtila spel.
Och så undrar jag lite: när vet man att man ska ge upp något? Jag vet inte jag. Det här med att försöka få till ett så kallat kärleksliv kan jag ju ta och lägga ner här och nu. Det går bara inte. Inte i den här staden det här landet i alla fall. Alla är tokskraja för allt som känns. De är enbart på jakt efter bekräftelse. Alltid är gräset grönare och allt det där. Blä! I give up. Jag tänker inte lyfta ett finger på den fronten. Finns det ens några välmående monogama kärleksrelationer i den här staden? Alla bara gnäller och gnäller och är så uppenbart tillsammans med någon bara för att. Inga halvdana förhållanden för mig tack! Jag accepterar mitt öde och sitter hädanefter hemma med min hund. He’s no player, you see.
So long, suckers.
Update: Och när det plingar till i inkorgen och man tror att man blir uppvaktad är det mail som detta:
hi my dear ,am call ERNEST and also from GHANA .am looking for serious gay which we can live together with the rest of ourlife….or u can call me on my phone number is 00233245664548…….or u can add me in ernestdjan@yahoo.com so that we can chat more to know each other well.
FUCK YOU ERNEST FROM GHANA.
Jag fann två lådor överst i en hylla igår. Nyfikenheten tog så klart överhand och jag plockade ner dem för att se vad de innehöll. Oj! Det var ju alla mina gamla brev! Tänk så hemskt att i dessa elektroniska tider kommer all kommunikation försvinna i ett nafs.
Nåja. Jag läste och läste och skrattade och plågades.
Jag hittade svar jag fått på en kontaktannons 1997. Här är några godbitar:
Jag heter XX och är 21 år. Jag bor i Göteborg. Mina intressen är skogen, kor, politik och film.
Favoriten är nog ändå det maskinskrivna brevet (utan foto) som från början till slut lyder:
Hej!
Vore spännande att träffas förutsättningslöst och se ifall vi sympatiserar. Kom själv eller ta med en eller flera kompisar så åker vi ut i min motorbåt. Närmaste T-bana är Ropsten. Resten får du veta när du ringer.
Träffa okänd man på båt? Nej tack. De mördar ju oss än idag ju.
I den överraskande stora högen fanns även ett brev från Ryssen. Han började sitt brev med “Hej Älskling”. Han och flera andra skrev dessutom “om du absolut inte är intresserad, vänligen returnera mitt foto”. Tiderna har nog förändrats något ändå…
I ena lådan låg de finfina breven från min brittiska Darling. Åh, så fint han skrev:
Även Holländarens långa, långa brev fanns där och jag hade helt glömt bort det där med jackan. Det var nämligen så att vi träffades i Spanien och han bar alltid en röd sportjacka. När vi sedan skildes åt klippte han loss en bit, sprayade sin parfym på den och skickade den till mig i 25-årspresent:
Men vem var Brassen? Jag fann många vackra brev (skrivna på rätt okej svenska) från en brasilianare bosatt i Tyskland. Vem var han? Var möttes vi? Och OMG! Varför, oh varför, ville jag inte ha honom? Han var ju både smart OCH het:
Jag skummade även igenom alla de jättemånga och extremlånga breven från Antonio.
Han skickade gott om foton på sig själv och oj oj – snacka om att han visste hur han skulle locka en 19-årig blond kis till Spanien:
