Ja, det gör den sannerligen och spännande är det.
Vi hade vårt första gräl idag också. Han ville ringa mig men jag sa att det inte gick för sig då jag satt på jobbet. Han blev lite kort i tonen men ett par timmar senare bad han om ursäkt. Sånt gillar vi.
Han tycker att jag är “beautiful”. Jag kan bara säga detsamma. Plus het, stilig, hunkig.
Jag sitter ensam i soffan och laddar inför sjunde arbetsdagen och tyvärr piper inte telefonen så ofta ikväll då Superduperhunken (jag vet inte vad jag ska kalla honom här) umgås med sina två barn. Men nej, med tanke på gårdagens inlägg, han är inte gift. Han är frånskild.
Etikett: kärlek
Det är så här livet BORDE vara
Min dröm, som jag burit i både huvud och hjärta i många år, ser ut så här:
Jag bor någonstans strax utanför stan, där det finns vatten, tillsammans med en stilig karl med svart hår och några tidiga grå strån ovanför öronen. Han är en väldigt rar typ; bestämd men flexibel. Mogen men kul. Seriös men rolig. Stark men inte rädd att visa sina svagheter. Han tycker om mig som jag är och försöker inte ändra på någonting i min personlighet eller i mitt utseende.
Vi har två glada hundar.
Jag jobbar hemifrån – förmodligen med att webbdesigna och skriva kärleksfulla romaner – medan karln har sitt arbete i city (och därför har jag mycket ensamtid på dagarna så jag orkar vara fin och rar på kvällar och nätter).
Jag har på mig en stickad grå tröja med hög krage och under min gubbkeps fladdrar mitt mjuka, vackra hår i den bestämda men inte alltför kyliga vinden.
Jag är ute och tar en eftermiddagspromenad med hundarna. De nosar och stojar och det enda som hörs är vinden och havet. Kanske kraxar en fågel någonstans. Inga människor syns till.
Vi går och går i ett par timmar och när vi kommer hem (där inga irriterande, oartiga grannar finns) har det redan mörknat. Den mustiga vegetariska, kryddiga grytan jag låtit puttra på spisen är färdig och jag dukar i den färgglatt men sobert inredda matsalen. Jag noterar att karlns miljövänliga bil svänger in på gården och snart står han i hallen. “Hej du vackre, smarte man”, säger han och kramar mig hårt och länge. Hans näsa är kall mot min varma kind. Hans läppar är varma och fylliga mot mina. Hundarna hälsar honom välkommen hem och därefter går de ut i köket och äter. Karln och jag äter middag och dricker rött och småpratar om dagen som varit.
Åh! Det gick ack så bra för honom på jobbet idag.
Åh! Jag fick en spännande beställning av en ny hemsida + en fet royaltycheck för min senaste bok.
Vi kastar oss i soffan och släcker lamporna. Brasan fräser men slocknar snart och hundarna har lyckliga somnat framför den. Sebbe har sitt huvud på lillebror Cliffords högra tass och snart sover vi alla gott. Ingen snarkar.
Ett inlägg från ilska till kärlek
Såna som inte känner mig väl kan inte ana att en sådan gemytlig, balanserad människa kan bli så fruktansvärt sur och grinig. Jag tror det är mitt inbyggda vapen för att hålla depressionens bojor borta.
Så här års blir jag alltid nedstämd – jag var tvungen att kolla upp det i min egen bok från förra året och det visade sig vara exakt samma vecka och allt. November är helt enkelt en jävlig månad. Vädret är grått, eller rättare sagt… brunt… och staden likaså. Tröttheten tär på kroppen och huden är väldigt irriterad på grund av snabba förändringar temperaturmässigt. Benen kliar först och därefter är det armarnas tur och det hjälper inte att smörja in sig (jag smörjer dagligen varje liten centimeter av min lagom hunkiga kropp för annars spricker huden).
Irritationen ja. Min meterlånga stubin är sedan något år tillbaka millimeterkort så jag exploderar titt som tätt. Jag hatar ljudet av bilar och när det, på min lilla gata, susar fram bil efter bil väser jag automatiskt: “Men det var då en jävla trafik! Det behövs inga bilar i storstan för i helvete.”
Mycket omoget ja, men inte desto mindre sant.
I morse när jag skulle till jobbet såg jag en man som snöt sig i luften. Ja, jag har skrivit om detta förr men jag kan inte sluta förrän folk män slutar med detta sattyg. Denne man var en välklädd herre med resväska som försökte vara väldigt posh och världsvan och så står han och snorar ner en tunnelbaneperrong. Herre min skapare. Jag fick tyvärr inget utbrott när jag passerade honom men jag stirrade på honom med hat i blicken. Jag föraktade honom.
Mitt i all min ilska blir jag fylld av kärlekskänslor. Jag ser så många människor som är så… bra och fina och älskvärda men alldeles ensamma och jag ser gamla, gamla damer som knappt orkar gå men ändå skiner upp och fyrar av ett tandlöst leende när de ser Sebbe. Jag ser mobbade flickor och pojkar som tar ett extra varv runt skolgården (100 meter från mitt hem) innan de tar tjuren vid hornen och vågar sig in i helvetesbyggnaden. Jag ser harar och rådjur och fåglar som susar runt på hundängen och undrar varför det ligger så mycket skräp och krossat glas överallt och katterna i Årsta undrar varför någon människa plågar dem till döds och jag vill ta dem alla i min bögfamn och älska dem hårt och länge.
Det är tungt att vara människa.
Och det är tungt att bli avbokad.
Jag har väldigt stark intuition så jag visste att Italienaren skulle avboka gårdagen.
Jag visste det.
Jag visste dock inte att han skulle ringa på kvällen och vara väldigt rar och rolig och föreslå ett möte idag istället.
Nu ska jag inte läsa igenom detta inlägg utan jag ska klicka på publish ögonaböj och tacka universum för att jag blir så mycket gladare så fort jag skrivit ner något och är på väg att klicka på den där publishknappen.
Det är bara att hoppa upp i sadeln igen
Helgens höjdpunkt blev de sista timmarna av den.
Igår kom Italienaren över och kanske har allt en mening. Kanske skulle allt det som hänt den senaste tiden hända för att jag skulle få upp ögonen för honom. Vem vet.
Igår hade vi långdate i två akter, han skulle nämligen iväg till kyrkan mitt i alltihop. Men håll hårt i hästarna – han skulle gå på kyrkokonsert och inget annat. Visst är han katolik på pappret men inte en troende sådan. Det blir inga fler romanser med troende katoliker för min del. Ska jag överhuvudtaget dejta en person som hårdpraktiserar en religion får det lov att vara judendomen – den enda religion jag inte stämplar som mer eller mindre skadlig för den mentala hälsan. Ingen skam, ingen skuld. Man lever inte för livet efter detta utan man lever för idag.
Mycket tilltalande.
Livet det måste levas live, som Nanne sjunger (detta var en så kallad Kimmig knorr).
Nåväl. Jag är försiktig denna gång men visst måste jag erkänna att en stilig, välklädd och rolig italiensklärare låter… lockande.
Min man får heller inte ha några problem med sin läggning. Han ska inte skämmas. Följer jag honom till tunnelbanan ska han kyssa mig farväl (check).
Här tappas inget hopp
Dags för dagens djupa inlägg.
Jag stod och maratondiskade och insåg att jag mådde rätt bra.
Ja, det har varit en riktigt risig vecka.
Ja, jag har gråtit och våndats men mest av allt har jag känt mig förvirrad och förvånad.
Tyvärr inte arg alls (även om han kallade mig “arg flicka”).
Att människor är svåra och konstiga (på ett dåligt sätt) visste jag men att en person kan förändra sig så totalt på 24 timmar visste jag inte. Eller jo, det gjorde jag. Men jag trodde att jag fått min beskärda del av den varan. Tydligen hade jag inte det..
Nåväl.
Jag är mycket tacksam över att jag återigen fick känna den där känslan som jag inte känt på tre år; känslan av förälskelse som jag så önskade känna tillsammans med Dansken och Gringo och Z. Förälskelsen är ju dock inget man kan styra över så den kom inte när jag så innerligt ville, men nu var den på väg. Tyvärr blev den halshuggen när jag minst anade, och på ett mycket bryskt vis, men tack Moder Jord för att jag fortfarande är kapabel att känna.
Igår hade en ickevit person aldrig blivit framröstad till USA:s president och för ett par veckor sedan hade jag tappat hoppet om att en regnig oktoberdag kära ner mig fullständigt.
Nu vet jag att vad som helst kan ske.
När man minst anar.
Hoppet lever kvar.
Jag tackar ödmjukt.