Ett inlägg från ilska till kärlek

Såna som inte känner mig väl kan inte ana att en sådan gemytlig, balanserad människa kan bli så fruktansvärt sur och grinig. Jag tror det är mitt inbyggda vapen för att hålla depressionens bojor borta.
Så här års blir jag alltid nedstämd – jag var tvungen att kolla upp det i min egen bok från förra året och det visade sig vara exakt samma vecka och allt. November är helt enkelt en jävlig månad. Vädret är grått, eller rättare sagt… brunt… och staden likaså. Tröttheten tär på kroppen och huden är väldigt irriterad på grund av snabba förändringar temperaturmässigt. Benen kliar först och därefter är det armarnas tur och det hjälper inte att smörja in sig (jag smörjer dagligen varje liten centimeter av min lagom hunkiga kropp för annars spricker huden).
Irritationen ja. Min meterlånga stubin är sedan något år tillbaka millimeterkort så jag exploderar titt som tätt. Jag hatar ljudet av bilar och när det, på min lilla gata, susar fram bil efter bil väser jag automatiskt: “Men det var då en jävla trafik! Det behövs inga bilar i storstan för i helvete.”
Mycket omoget ja, men inte desto mindre sant.
I morse när jag skulle till jobbet såg jag en man som snöt sig i luften. Ja, jag har skrivit om detta förr men jag kan inte sluta förrän folk män slutar med detta sattyg. Denne man var en välklädd herre med resväska som försökte vara väldigt posh och världsvan och så står han och snorar ner en tunnelbaneperrong. Herre min skapare. Jag fick tyvärr inget utbrott när jag passerade honom men jag stirrade på honom med hat i blicken. Jag föraktade honom.
Mitt i all min ilska blir jag fylld av kärlekskänslor. Jag ser så många människor som är så… bra och fina och älskvärda men alldeles ensamma och jag ser gamla, gamla damer som knappt orkar gå men ändå skiner upp och fyrar av ett tandlöst leende när de ser Sebbe. Jag ser mobbade flickor och pojkar som tar ett extra varv runt skolgården (100 meter från mitt hem) innan de tar tjuren vid hornen och vågar sig in i helvetesbyggnaden. Jag ser harar och rådjur och fåglar som susar runt på hundängen och undrar varför det ligger så mycket skräp och krossat glas överallt och katterna i Årsta undrar varför någon människa plågar dem till döds och jag vill ta dem alla i min bögfamn och älska dem hårt och länge.
Det är tungt att vara människa.
Och det är tungt att bli avbokad.
Jag har väldigt stark intuition så jag visste att Italienaren skulle avboka gårdagen.
Jag visste det.
Jag visste dock inte att han skulle ringa på kvällen och vara väldigt rar och rolig och föreslå ett möte idag istället.
Nu ska jag inte läsa igenom detta inlägg utan jag ska klicka på publish ögonaböj och tacka universum för att jag blir så mycket gladare så fort jag skrivit ner något och är på väg att klicka på den där publishknappen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.