irritationsmoment – Sida 2

Irritationsmoment i vardagen

Innan jag åker till jobbet tänker jag bjuda på ”irritationsmoment i vardagen” (har åkt mycket spårvagn och metro på sistone, och det märks).
Alla har vi ibland lite dåliga, förbjudna tankar. Det är mänskligt.
Brasklapp: Detta är en smula humoristiskt (men ändå på blodigt allvar) så ta inte åt dig. Vill inte kränka nån lättkränkt.

IRRITATIONSMOMENT I VARDAGEN

– Människor med krimskrams som hänger på väskan. Ni vet gosedjur och reflexer och andra ”smycken”. De hänger och flänger och fastnar i saker. Fult! Plottrigt!
– Ryggsäckar. Är du över 14 så är du för gammal för ryggsäck. Såvida du inte traskar runt i fjällen eller nåt.
– Plottriga människor överlag. Stilrent är snyggt.
– Afrikaner som tror sig vara afroAMERIKANER fastän de de facto är typ somalier bosatta i en nordisk förort. Sluta bete er och se ut som gangsterrappare från Harlem.
– Långsamma människor. Värst är de som dessutom är korta och knubbiga eftersom de rör sig pingvinaktigt med utsträckta armar och tar upp om möjligt ännu större utrymme där de – långsamt – vaggar fram.
– Luggar som fastnar i ögonfransarna (gärna med klibbig mascara). Det svider i mina egna ögon när jag tvingas iaktta ert hysteriska blinkande.
– Hår som uppenbarligen irriterar då det hela tiden måste strykas bort från ansiktet. Gud skapade hårspännen av en anledning. Använd dem, som vi normalbegåvade människor gör.
– Snygga människor med fula frisyrer. Sånt slöseri.
– Föräldrar med fler barn än de kan hantera.
– Människor som äter på allmän plats (om ej restaurang).
– Mysbyxor. De hör hemma i hemmet. Och bara där.
– Par där den ena går ett par meter bakom den andra. Om de är så trötta på varandra så borde de göra slut och sluta att – själviskt – ockupera en annan människa som skulle kunna uppskattas av någon ofrivillig singel.
– Såna där sena as som sliter upp tågdörrarna så att tåget försenas och _alla_ blir sena bara för att dessa slashasar var sena. (Metron går dessutom med fem minuters mellanrum, så om fem minuter är en katastrof för dig så bör du se över dina prioriteringar.)
– Snipkäftar och buttra typer. Le lite för f@n.
– Såna som noggrant väljer sittplats i kollektivtrafiken. De vaggar runt och väljer med omsorg och byter plats och håller på – och vips var det dags att kliva av. Bara sätt dig ner på första lediga säte, håll käften och bara åk. Du åker några stopp i kollektivtrafiken, inte på nån j@vla jorden-runt-resa.
– Tiggare. Obs! Jag har inte stött på EN ENDA tiggare i metron, på bussen eller på spårvagnen under mina dryga tre år i Helsingfors. Fatta! Men minnena av ”hej hej” och aggressiva tiggare som följer efter folk som kliver av tuben i Stockholm plågar mig ännu.
– Långhåriga (oftast ”snygga” brudar) som kastar med håret så att det loppiga svallet vidrör oskyldiga medmänniskor.
– Människor som helt sonika börjar tafsa på din hund (och naturligtvis helt ignorerar dig).
– Och så alla dessa apor som stannar precis framför rulltrappor eller entréer. Sinnessjukt beteende.

Ha en bra dag.
Uppför er gärna. 💁🏻‍♂️

Ibland stänger jag av

Om man som jag är livrädd för ensamheten – den ofrivilliga ensamheten är mitt livs största skräck – så är man så klart glad och tacksam över att ha människor omkring sig. Människor som bryr sig om en och som vill en väl.
Jag är till en viss gräns en väldigt social person, men jag har ett enormt stort behov av att få välja att vara ensam med jämna mellanrum.

Då är det ironiskt och irriterande att det just under sådana dagar ständigt piper i telefonen och i diverse appar. Och så kommer det meddelanden på alla tänkbara appar som jag i vanliga fall inte använder för att konversera med människor (att kommunicera ja, men inte konversera), som exempelvis instagram.

Så det piper och det plinkar och det plonkar och jag känner mig dum över att bli irriterad över att människor vet att jag existerar.

Men. Jag har lärt mig att stänga av. Ibland gör jag det. Jag stänger av telefonen, loggar ut från alla sociala medier och jag kollar inte ens min epost. Och om det mot förmodan skulle råka ringa på dörren så öppnar jag inte.
Då vill jag bara vara i fred.

För några år sedan hade jag ett deltidsjobb som innebar en massa kontakt den elektroniska vägen. Vi hade inget fysiskt kontor och vi befann oss i olika länder.
Det var så fruktansvärt ångestframkallande att hela tiden – inte minst på mina lediga dagar (eller rättare sagt: de dagar då jag jobbade på ett annat deltidsjobb) – bli kontaktad.
Det började med ett meddelande på whatsapp. Jag svarade så klart inte eftersom jag inte var i tjänst. Då kom det ett vanligt SMS. Sedan ringde telefonen. Därefter ett meddelande på messenger. Sedan ett mail. Ibland även ett meddelande på twitter.
Och jag blev så fruktansvärt stressad och jag försökte så många gånger förklara att jag inte besvarar försök till kontakt under mina ”lediga” dagar.

Nån gång somnade jag med mailprogrammet på i datorn och jag hörde hela natten hur det plingade när det kom jobbrelaterade mail (hade en särskild signal för dessa mail). Det var så stressande, så stressande och jag drömde mardrömmar om hur folk och fä slet i mig.

Det är just den känslan jag får under dessa dagar då jag vill vara i fred: att människor sliter i mig. Att de vill ha någonting av mig. Att jag måste göra någonting för dem. Att jag måste ta ställning till någonting.

Därför stänger jag av då och då.
I början drabbades folk av fullständig panik och när jag väl slog på telefonen så fanns där meddelande efter meddelande: ”Men gu’! Är du okej? Har det hänt nåt?”
Jag har sedermera förklarat att ibland vill jag inte vara tillgänglig.
Inte för att jag är så vansinnigt eftertraktad och viktig, utan för att jag behöver det.

Så nu vet du det.
Ibland är jag otillgänglig.

Oktobermåndag med snöblandat regn

En egentligen ganska intetsägande oktobermåndag. Det låter ju inte särskilt upphetsande; särskilt inte om jag tillägger att dagen bjöd på snöblandat regn.

På förmiddagen var jag på ett viktigt (obligatoriskt) möte i Sockenbacka. Det var förvånansvärt bra, informativt och ”hoppingivande”.

Jag kom hem och småstädade och Blake gömde sig som vanligt så fort han fick syn på den förfärliga dammsugaren. Även balkongen fick sig en uppfräschning; det landar gott om barr på den. Och tops (alltså örontops, eller ’pumpulipuikko’ som det så fräsigt heter på finska) efter den som bodde här tidigare.

På förkvällen strosade jag och Blake genom det snöblandade regnet och längs de söliga gatorna till Främre Tölö och träffade vår väninna M. Vi tog en redig, rask promenad i mörkret och vi skvallrade om sådant som inte hamnar på bloggar.

Det var skönt att komma hem och duscha både herr Blake och mig själv och därefter kasta sig under en filt för att se dokumentären After The Screaming Stops om tvillingarna Matt och Luke Goss i popgruppen Bros. Jistanes vad de bråkade! Och jistanes vad stora Bros var på åttiotalet. Jag köpte deras två första album (av tre) men kom inte ihåg att det var SÅ poppis.

Jag nämnde min uppgradering till hemska Catalina och jag är fortfarande lika sur. Idag har iTunes betett sig väldigt märkligt; den har märkt om hela album. Bytt artist och album och hela alltet. Bara så där! HELT SINNESSJUKT JOBBIGT.

Dessutom så uppdateras någonting på min telefon varje gång jag kopplar in den. Se bild. Den bara uppdaterar och uppdaterar i timmar. I två dagar har den nu hållit på att uppdatera NÅGONTING. Skulle vilja vet vad.

Ja, hela datorn är seg. Det kan ta två minuter att öppna ett nytt fönster i webbläsaren. Och hela Finder är superseg. Jag klarar som sagt inte av LÅNGSAMHETER så jag skriker och gormar stup i kvarten.

Men nu ska jag sova.
Tack för en bra dag.

Den sega skökan Catalina

Jag körde en uppgradering till Catalina (vad är det för namn? Låter som en kedjerökande billig sköka) på min huvuddator i förrgår kväll och det borde jag inte ha gjort. Nu känns allting plottrigt.
Jag kan inte använda Photoshop längre och jag kan inte ens använda Word. Jag fick en varning om det men trodde så klart att jag skulle kunna ladda ner en kompatibel version av Word på nytt, eftersom jag ju har BETALAT FÖR PROGRAMMET men NEJ, det går ju inte. Nu finns nåt hemskt som kallas Office 365 som man betalar för per år!

Känner mig handikappad och förtvivlad.

Och iTunes ser helt galet ut och det kommer upp två fönster (varför då?) och jag är förvirrad och grinig.

Just nu uppdateras Bilder och jag väntar med hjärtat i halsgropen och undrar hur sinnessjukt det kommer att se ut när allt är klart.

DETTA ÄR ORIMLIGT.
Måste allting – ta mig tusan ALLTING – hela tiden BLI SÄMRE?

Ja ja, jag klarar mig utan Photoshop. Jag har tidigare använt detta bildredigeringsprogram i mitt yrke men det gör jag ju inte längre. Word däremot… Jag är en skrivande person! ATT SKRIVA ÄR VAD JAG GÖR.
En författarbekant berättade att hon använder sig av Pages när hon skriver. Jag har aldrig riktigt använt detta program då jag har varit van vid Word, men nu ska jag göra ett ärligt och uppriktigt försök.

Datorn har börjat bete sig konstigt. Igår kraschade den för – tror jag – första gången någonsin. Jag har en elegant iMac, inköpt 2013 (?). Den har plötsligt blivit så JÄVLA långsam och jag HATAR allt långsamt. Har INGET tålamod. Jag blir sällan riktigt arg och så där grinig att jag kastar saker omkring mig men LÅNGSAMHETER gör mig SÅ JÄVLA FÖRBANNAD att jag till och med måste skriva med versaler. Är en skrivande person men den här irritationen är så JÄVLA STOR att jag inte finner några lämpliga ord och därför till och med SVÄR JAG.

Aaargh.
Ha en bra dag.

Ät inte som en sossehipster (om du inte vill)

När man tänker lite på saken så inser man snabbt att det måste det kännas rätt kränkande för de kloka mogna gamlingarna på äldreboendena (ni vet de som byggde allt det fantastiska som de snorvalpiga glinen tar för givet samt den välfärd som nu raseras i ett rasande tempo) när några fjuniga hipsterpolitiker börjar jollra om att gamlingarna inte ska få äta kött. Dessa fån som tror sig veta nåt om livet och om hur världen fungerar förtjänar varsin örfil.

Som du kanske vet vid det här laget så är jag vegetarian – dock ej PREDIKANT. Jag förespråkar dessutom hyfs och fason samt ett stort mått respekt för de äldre.

Ha en bra dag. Och ät vad fan du vill, som får dig att må bra. När du minst anar så är det nämligen nån 20-årig sossehipster med rak lugg och stora glasögon som designar din meny.