Om man som jag är livrädd för ensamheten – den ofrivilliga ensamheten är mitt livs största skräck – så är man så klart glad och tacksam över att ha människor omkring sig. Människor som bryr sig om en och som vill en väl.
Jag är till en viss gräns en väldigt social person, men jag har ett enormt stort behov av att få välja att vara ensam med jämna mellanrum.
Då är det ironiskt och irriterande att det just under sådana dagar ständigt piper i telefonen och i diverse appar. Och så kommer det meddelanden på alla tänkbara appar som jag i vanliga fall inte använder för att konversera med människor (att kommunicera ja, men inte konversera), som exempelvis instagram.
Så det piper och det plinkar och det plonkar och jag känner mig dum över att bli irriterad över att människor vet att jag existerar.
Men. Jag har lärt mig att stänga av. Ibland gör jag det. Jag stänger av telefonen, loggar ut från alla sociala medier och jag kollar inte ens min epost. Och om det mot förmodan skulle råka ringa på dörren så öppnar jag inte.
Då vill jag bara vara i fred.
För några år sedan hade jag ett deltidsjobb som innebar en massa kontakt den elektroniska vägen. Vi hade inget fysiskt kontor och vi befann oss i olika länder.
Det var så fruktansvärt ångestframkallande att hela tiden – inte minst på mina lediga dagar (eller rättare sagt: de dagar då jag jobbade på ett annat deltidsjobb) – bli kontaktad.
Det började med ett meddelande på whatsapp. Jag svarade så klart inte eftersom jag inte var i tjänst. Då kom det ett vanligt SMS. Sedan ringde telefonen. Därefter ett meddelande på messenger. Sedan ett mail. Ibland även ett meddelande på twitter.
Och jag blev så fruktansvärt stressad och jag försökte så många gånger förklara att jag inte besvarar försök till kontakt under mina ”lediga” dagar.
Nån gång somnade jag med mailprogrammet på i datorn och jag hörde hela natten hur det plingade när det kom jobbrelaterade mail (hade en särskild signal för dessa mail). Det var så stressande, så stressande och jag drömde mardrömmar om hur folk och fä slet i mig.
Det är just den känslan jag får under dessa dagar då jag vill vara i fred: att människor sliter i mig. Att de vill ha någonting av mig. Att jag måste göra någonting för dem. Att jag måste ta ställning till någonting.
Därför stänger jag av då och då.
I början drabbades folk av fullständig panik och när jag väl slog på telefonen så fanns där meddelande efter meddelande: ”Men gu’! Är du okej? Har det hänt nåt?”
Jag har sedermera förklarat att ibland vill jag inte vara tillgänglig.
Inte för att jag är så vansinnigt eftertraktad och viktig, utan för att jag behöver det.
Så nu vet du det.
Ibland är jag otillgänglig.