Hej mina små fredagssolar.
Nu njuter ni va? Snart är ni lediga och härliga. Lön får ni också. Ni älskar livet och känner er upprymda och tuffa.
Jag jobbar långvecka och får inte sovmorgon förrän på måndag. Det känns så där, men jag säger som jag brukar säga till min morgontrötta kollega: vi är glada och tacksamma över att vi har jobb.
Nu går vi vidare till nästa ämne.
Det där tugget jag lyssnat på, i vad som känns som 400 år, om att ”ju mer du rör på dig desto bättre sover du om nätterna” är ju bara bull. För mig är det uppenbarligen tvärtom. Att ta en 7 km lång powerwalk tidigt på kvällen och en varm, avslappnande dusch som kronan på verket borde ju bädda (hehe) för en god natts sömn. Men nej. Jag sover sämre än på mycket länge. Men jag ger mig inte – gubbfläsket ska fortsätta brinna i helvetet.
Jag hittade en mycket rolig applikation till iPhonen. Run Keeper heter den och den räknar både kilometer och brända kalorier och inte minst – den skickar via GPS:n uppgifterna vidare till nätet så att du kan se exakt hur du rört dig. Med karta och allt. Och gårdagskvällens runda stämde på pricken! Mycket inspirerande.
Nästa ämne.
Jag är inne i min mellow fas. Ligger i badet och lyssnar på Lene Marlin.
Nästa ämne.
Organiserad religion fungerar inte. Det märks extra tydligt i dessa tider när den ena kristna personen hyllar samkönat äktenskap och den andre fördömer det. Gud säger bla bla till en person och blö blö till en annan. Människor kommer således aldrig någonsin kunna samsas i religionens namn och därför måste religionen bli en ytterst privat sak. Tack.
Nästa ämne.
Jag älskar att bo i stan – stadskatt som jag är – men jag är så trötter på att aldrig få vara helt i fred. Helt anonym. Helt och hållet för mig själv. Det börjar redan på morgonkvisten. Jag möter tidningsbudet (kallprat), jag möter damen med taxen (kallprat). Jag kommer hem och möter porrgubben (kallprat), jag möter den där tanten som alltid hälsar på sin son. Samma tid vareviga dag. Lagar hon middag åt honom eller vad? (Kallprat.) Jag strosar med Sebbe. En massa glin ska gulla (kallprat). Möter en massa såna där fundamentala hundägare (kallprat). Aaargh. Låt mig vara. Bara en endaste liten dag. Jag är så mätt på människosläktet.
Nästa ämne.
Min blogg blir så seg ett par gånger per dygn. Vi snackar runt 15-tiden på eftermiddagen och så runt 22 på kvällen. Superirriterande vardagsmoment. Vad beror detta på?
Etikett: iPhone
Motionären i mig
Det ljuva med hösten och vintern är att både Sebbe och jag orkar motionera ordentligt. Svetten lackar inte lika illa (hatar svett) och Sebbe har ju knappt lust att gå runt kvarteret när vädret är soligt och varmt.
Så här ser vårt elljusspår ut.
Här och där har lamporna släckts ned. Stockholms stad sparar pengar och då är det så här mörkt. Ja, detta är ett foto.
Och det här är jag, nånstans där ute i skogen.
Slutligen följer vi ljuset och tar oss tillbaka till civilisationen.
Nej, jag är inte särskilt rädd när jag är ute och motionerar, även om jag vet att jag skulle vara ett perfekt offer för diverse våldsverkare.
1. Stockholmarna kämpar mot fetman och det är gott om folk där ute i skogen. Alla sorters människor: det där astradiga hurtiga heteroparet (vaniljlekar på lördagar, konservativa men storstadsliberala politiska åsikter), grabbhunken som löper ensam varje kväll, grabbgänget som medan de rusar runt snackar brudar och bilar, finflickorna som joggar i trupp, ensamma lesbianen som inte är rädd för fula gubbar då hon är redigt biffig, fjollan med hunden och häromdan steg en kvinna i heltäckande slöja ut ur buskarna (sant).
2. Jag har hund. Liten och nätt, men jäkligt bestämd.
Jag tror att jag äntligen har hittat en fin iPhone-applikation som räknar steg och sträckor. Låt mig återkomma.
Jag tackar även min älskade iPhone Moshe för att han såg till att vi hittade hem igen den där gången då vi gick vilse tack vare att någon huliganunge hade klottrat ned infotavlan så till den milda grad att den röda du är här-pluppen ej syntes.
Love you, Moshe.
Itas återkomst (uppföljning)
Wooops.
Italienaren ringde nyss.
Jag hade HELT glömt bort att han hade förärats en helt egen ringsingal (”Kama Ahava” (=hur mycket kärlek) framförd av fantastiska Game Boys) i iPhonen så först undrade jag vad det var som lät.
– Ciao, sa han. Jag ville bara höra din röst.
– Tjenashalom, svarade jag. Tar du på dig själv?
Det är väldigt roligt att reta en pryd, katolsk universitetslärare. Han blir alltid lite stum när jag kör igång med mina porriga uttryck och min perversa humor, men han har blivit lite bättre med tiden. Ja, nu hade vi ju inte hörts sedan jag träffade Y… Kanske är han helt förändrad. Vem vet.. Imorgon vet jag (och därmed även ni) eftersom vi ska träffas i hans nya ljusa våning på Kungsholmen!
