Det ljuva med hösten och vintern är att både Sebbe och jag orkar motionera ordentligt. Svetten lackar inte lika illa (hatar svett) och Sebbe har ju knappt lust att gå runt kvarteret när vädret är soligt och varmt.
Så här ser vårt elljusspår ut.
Här och där har lamporna släckts ned. Stockholms stad sparar pengar och då är det så här mörkt. Ja, detta är ett foto.
Och det här är jag, nånstans där ute i skogen.
Slutligen följer vi ljuset och tar oss tillbaka till civilisationen.
Nej, jag är inte särskilt rädd när jag är ute och motionerar, även om jag vet att jag skulle vara ett perfekt offer för diverse våldsverkare.
1. Stockholmarna kämpar mot fetman och det är gott om folk där ute i skogen. Alla sorters människor: det där astradiga hurtiga heteroparet (vaniljlekar på lördagar, konservativa men storstadsliberala politiska åsikter), grabbhunken som löper ensam varje kväll, grabbgänget som medan de rusar runt snackar brudar och bilar, finflickorna som joggar i trupp, ensamma lesbianen som inte är rädd för fula gubbar då hon är redigt biffig, fjollan med hunden och häromdan steg en kvinna i heltäckande slöja ut ur buskarna (sant).
2. Jag har hund. Liten och nätt, men jäkligt bestämd.
Jag tror att jag äntligen har hittat en fin iPhone-applikation som räknar steg och sträckor. Låt mig återkomma.
Jag tackar även min älskade iPhone Moshe för att han såg till att vi hittade hem igen den där gången då vi gick vilse tack vare att någon huliganunge hade klottrat ned infotavlan så till den milda grad att den röda du är här-pluppen ej syntes.
Love you, Moshe.
Etikett: iPhone
Itas återkomst (uppföljning)
Wooops.
Italienaren ringde nyss.
Jag hade HELT glömt bort att han hade förärats en helt egen ringsingal (”Kama Ahava” (=hur mycket kärlek) framförd av fantastiska Game Boys) i iPhonen så först undrade jag vad det var som lät.
– Ciao, sa han. Jag ville bara höra din röst.
– Tjenashalom, svarade jag. Tar du på dig själv?
Det är väldigt roligt att reta en pryd, katolsk universitetslärare. Han blir alltid lite stum när jag kör igång med mina porriga uttryck och min perversa humor, men han har blivit lite bättre med tiden. Ja, nu hade vi ju inte hörts sedan jag träffade Y… Kanske är han helt förändrad. Vem vet.. Imorgon vet jag (och därmed även ni) eftersom vi ska träffas i hans nya ljusa våning på Kungsholmen!
GM
Posterpojke
Och så lite kärlek
I och med att alla mina datorer är upptagna kan jag inte vara inloggad på MSN (det är så jobbigt via iPhonen) och då ringer Y: “jag vill bara säga att jag älskar dig”. Åh! Tänk om alla hade en kärlekspartner. Tänk så fin världen skulle vara. Plus att jag har så fina vänner. Och Sebbe är glad. Inte illa alls. I love life. Alla ångestfyllda år känns så underbart avlägsna.