Gu’ så tröttsamt det är med sådana här pretto-Liisor (ja, Liisa stavas alltid med två i eftersom det är på finska). Tråkiga übercoola mediamänniskor som tycker att Västermalmsgallerian är det bästa som hänt Stockholm på år och dar. Prestationsångestfyllda virrpannor som sågar allt som säljer i mer än hundra exemplar. Miffos som röstar fram årets bästa album i Nöjesguiden och det alltid, alltid handlar om artister man aldrig hört talas om tidigare och inte kommer att göra det en endaste liten gång i framtiden heller. Varför ska en sådan person recensera ett pop-album? Det vore ungefär lika bakvänt som att jag skulle ge mig på hårdrocksplattor. De skulle ju genomgående få ett minus i betyg (förutom Alice Cooper då då). Rätt man/kvinna på rätt plats, tack.
Jag har huvudvärk och vill hemskt gärna dricka espresso men får inte apparaten att fungera. Hur gör man? Jag är rädd att den ska explodera. Får bli vanligt kaffe om den inte sätter fart nu.
Var just ute på en långpromme med Sebbe. Detta område är verkligen som gjort för hundar; ljuvliga promenadstråk.
Så, nollan höll inte. En liten skvätt landade vid köksdörren men nu har vi varit ute och sprungit och Sebbe leker med sin knulldocka Morris. Snart somnar han och då ska jag pyssla med nya TM-delen.
Nu ska jag strax avrunda kvällen med Alfred Hitchcocks Fåglarna. Spooky!!
Etikett: ilska
Gå!
Aargh! Vi borde införskaffa någon typ av gå-körkort. Eller åtminstone en gå-skola för folk går ju som yra höns! Skulle snabbt in på Konsum och köpa en endaste liten artikel och jag hamnar bakom fyra långsamlisor och det driver mig till vansinne. Eller så är jag bara överstressad. Hur som helst. Ordning och reda, hyfs och fason! Gå i raka led och stanna inte upp i en trång gång hur som helst. Använd ögonen och varför kan folk inte bara säga “ursäkta” när de ska gå förbi en. De trääänger sig fram. Det är så enkelt att bara knysta ett litet “ursäkta”.
Okej, jag är på uruselt humör. Igår var jag på +100, idag är jag på -12. Ska duscha och äta och träffa en kamrat. Det gör mig säkert glad igen.
Färg
När man mår som risigast (som jag idag, känner att jag är på väg att bli febrig och eländig), det är då kollektivtrafiken krånglar och det tar en evighet att ta sig från norra delen av stan till den södra. Nåja, fick se gator jag aldrig sett tidigare, om jag nu ska tänka positivt.
Kom hem och mötte en jamande, sällskapssjuk katt. Nu har han nog på allvar börjat acceptera mig som kattpappa nr 2.
Fick ett samtal från, vad det visade sig vara, min rehabiliteringshandläggare. Hon lät både trevlig och genuin.
Idag ska jag ta det lugnt och fint och göra sånt som gör mig glad. (Jag antar att det betyder en hel del musik på lagom hög volym.)
Arg
Jag är fly förbannad idag. Så pass att jag svurit. Och jag är en man som aldrig svär för de orden låter bara patetiska då de kommer ur min mun.
Så, inga pengar ännu från försäkringskassan. Så kan det gå när man för första gången någonsin är sjukskriven i välfärdssverige. Däremot ringde de precis när jag skulle leta fram numret till dem och ville ha “uppgifter om mina arbetsuppgifter och min sjukdom”. Tvi vale. Visst är det bra att de kollar upp “fuskare” men det kändes lite kränkande att bli ifrågasatt. Att alltid behöva förklara sig. Jag hörde på hennes röst att hon hörde att min röst lät deprimerad. Jag sa “det känns ju lite frustrerande att vara sjukskriven pga. depression och sedan behöva gå och oroa sig för att inte kunna betala hyran”. “Jo, jag förstår dig”, replikerade hon rappt.
Precis som min käre pojkvän varnade mig: det är ett heltidsjobb att vara sjukskriven.
En kortfattad summering: jag fyller 30 och går in i en vägg (en svart sådan) och träffar en underbar ung man som på något sätt hjälper mig att öppna min själ och våga känna efter och våga må dåligt. Jag tar tag i saker som lärarna på fristadsskolan borde ha gjort redan i början av 80-talet om de hade haft någon som helst EQ. De borde sett att det fanns någon där som inte mådde riktigt bra och som inte fick vara med i leken som de andra små barnen. Men nej, så bra ska vi inte ha det. Så nu sitter jag själv och tar hand om saker som borde blivit gjorda för länge sedan och blir för första gången sjukskriven och vill ha samhällets hjälp. Men vill samhället hjälpa mig? Helst inte. Så vad har jag betalat skatt till egentligen? Någon direktörs kusins dotters renovering av paradvåningen på Strandvägen kanske?
Ses jag nu som förbrukad? Är det dags att kasta mig på tippen? För jag kan väl inte få lite hjälp att bli ett uppladdat batteri? Jag är väl ändå uppladdningsbar då jag endast är 30 (fastän de flesta tror att jag är 27, ha ha, min humor kan ingen ta ifrån mig).
Vem ska jag rösta på i nästa val? Inte (s) i alla fall och inte (v) som jag tidigare gjort och inte (mp) heller som jag tidigare gjort då de mest verkar maktkåta och gör vad som helst för att sitta och fatta meningslösa beslut. Och inte (m) och inte (fp) och inte (kd) och inte på något av de där småpartierna. Nä, inget parti förtjänar min röst. Jag litar inte på någon av dem. Jag röstar blankt.
Jag citerar min gudomliga Madonna: “jag är glad att jag gifte mig med en man som får mig att tänka”.
Tack D, jag älskar dig mest av allt i hela världen.
Ordning och reda
Jag blir så nedstämd när jag, efter sex dagars ledighet, kommer tillbaka till jobbet och finner kaos råda. Jag vet inte om jag är extrem på detta område men jag vill verkligen ha ordning och reda, hyfs och fason. Och hur svårt kan det vara att byta ett lysrör så man slipper det där irriterande eviga blinkandet? Gööör något!
Och TV4 ska sparka folk för att spara – snälla avveckla sportredaktionen helt och hållet. Jag tycker fortfarande att det är helt ABSURT att varenda nyhetssändning ska avslutas med sport! Why? Varför inte rabbla listplaceringar på singellistorna världen runt istället. It’s a straight, boring man’s world.
Okej, detta var en gnällblogg. Ska alldeles strax göra ett nytt lättsamt och trevligt inlägg.