Jag har en dålig dag idag och jag har flera gånger blivit påmind om varför jag i regel inte gillar människor. De är ohyfsade. Det känns som de flesta är det, faktiskt. Förutom mina vänner. Och ni som regelbundet läser min blogg, och jag era, ni verkar fina och bra och med hyfs i kropp och sinne. Så puss på er.
Här kommer några exempel på odågor:
– Sura busschaufförer som med äckel (!) i blicken väntar tre sekunder innan de tar emot min biljett och stämplar den. (När jag en kvart senare klev på en annan buss tillbaka mot city var det samma chaufför och samma dryga, otrevliga mottagande.)
– Sura kärringar bakom passutlämningsdisken hos Nackapolisen. Ett “hej” eller ett litet leende skulle sannerligen inte skada. Jag blev ju extra trevlig, så klart, som för att se om jag kunde smitta henne. Men nej. Vid sådana tillfällen känner jag mig bara tvungen att säga “ha en bra dag” innan jag går.
– Chefer som dag 1 säger “gör så”, dag 2 säger “gör inte så” och dag 3 säger “varför gjorde du inte så?”
– Chefer som säger att de ska göra saker som de inte gör. Gång på gång.
– Folk på andra företag (som hyrt in sig på vårt kontor) som inte fattar att jag inte är deras sekreterare.
– Folk som varit hemma hos en på fest och betett sig som “värsta polaren” och sedan inte hälsar på en.
– Allmänt ohyfsade människor. Tänk dig att du går på en liten, liten stig och möter någon. Du hoppar in i buskarna för att ni ska kunna passera varandra och den andra personen går med den nyopererade näsan pekande mot skyn. Det hade varit så mycket trevligare om man fått en blick eller ett litet, litet leende tillbaka. Men nej. Händer mig ständigt och jag kan tyvärr inte vara en sådan som inte ger plats.
– Personer som ställer frågor men inte lyssnar på vad man svarar.
– Snåla människor. Jag kände en tjej som antecknade när hon bjöd sina väninnor på tuggummi. När det blivit tillräckligt många fick de köpa en ny förpackning åt henne. Nej, jag umgås inte med henne längre.
– Klottrare, vandaler och nedskräpare ska jag inte ens gå in på (har gjort det så många gånger tidigare).
Etikett: idioter
In i ugnen
Jag satt och åt lunch på jobbet. TV:n stod på i bakgrunden och plötsligt noterade jag att det var ett inslag från någon gaydemonstration i Polen.
En man (motdemonstrant) sa: “Tänk om vi hade haft Hitler nu… In i ugnen med dem!”
Jag blev mycket illa berörd och uppriktigt illamående. Människan är ett mycket, mycket sjukt odjur.
Skräp
Jag är en vän av ordning. “Ordning och reda, hyfs och fason” är mitt motto. Mitt mantra. Det värsta jag vet är folk som slänger skräp i naturen, det har jag bloggat om många, många gånger. Jag har även nämnt den där (moderaten) jag dejtade för många år sedan som kastade ett tomt ciggpaket (rökare – usch) på gatan med motiveringen; “det skapar jobb”. (Nej, jag dejtade honom inte efter det.)
Ett tag hade jag ovanan att städa krogtoaletter. Alltså när jag var där som gäst. Faktiskt helt sant och ett litet skämt bland mina vänner. Jag tyckte helt enkelt att det var pinsamt om det låg papper och annat på golvet när jag lämnade muggen så jag såg till att det var fräscht när jag gick därifrån. Har dock slutat med detta.
Mitt nya irritationsmoment är hurtiga lärare som tvingar ut eleverna på tråkiga tipsrundor i skogen. De plockar inte ner sina lappar som de med sina spetsiga lärarfingrar häftat upp på gråtande träd och chockade stolpar och jag ser lapparna varje dag. Gamla Kim M skulle ha plockat ner och slängt dem i soporna (papper för sig och plast för sig så klart…) men Kim M a’ la 2007 orkar inte. Jag kan inte gå och städa efter folk längre.
Nu har jag noterat att vissa inplastade lappar fallit till marken men jag låter dem ligga. Vänligen; sätter du upp tipsrundelappar i skogen tar du ner dem när rundan är över.
För övrigt, och även detta har jag nämnt tidigare, stör jag mig på katt-och-råtta-leken när det gäller klotter och sabotage. Man ser en krossad ruta en kväll. Dagen efter är den lagad. Samma kväll är den åter krossad. Morgonen därpå lagad. Vad är poängen? Låt allting förfalla en gång för alla så huliganerna ser hur trevligt det ser ut med klotter och krossade rutor. Sedan kan man lugnt och stilla fräscha till allting igen. Bara en tanke. För hur länge kan man fortsätta med denna eviga cirkel?
Dagens utbrott
Jag har sagt det förut men jag säger det igen. Det finns få saker som irriterar mig så som människor med noll EQ. De må tala arton språk, kunna räkna och vara som vandrande uppslagsböcker men om de inte kan läsa av lite vardagligt kroppsspråk ger jag inte mycket för dem.
Dvs; om jag a) inte säger något b) bara svarar “mm” varje gång du kommer med ytterligare en onödig kommentar – låt mig vara.
Jag tål inte människor som har en åsikt om allt. Och som måste yttra sig hela tiden. Jag är inte intresserad! Dessutom vet du inte vad du snackar om, du bara tror det. Håll käft för guds skull, annars går jag hem.
Kanske är jag irriterad på min kollega, kanske inte…
Vi singlar är freaks
Jag har skrivit om ämnet tidigare men det tål att upprepas. Häromkvällen chattade jag lite med en mycket trevlig yngling på Qruiser (vet ej varför jag är inloggad där hela kvällarna eftersom jag nästan aldrig talar med någon – bortsett från några vänner som vägrar ha MSN). Hursomhelst. Ynglingen flirtade tydligt med mig och en bra bit in i samtalet frågade jag varför han inte har någon pojkvän.
“Jo, men jag har pojkvän”, svarade han, “men vi förstår inte varandra”.
Men dumpa för helvete.
Jag hade (så klart) ett långt utlägg om att han – för sin egen och sin killes skull – kanske skulle ta och avsluta det fem år långa förhållandet om det verkligen är så att de inte förstår varandra efter alla dessa år. Förmodligen sitter de båda och raggar järnet på var sitt håll och väntar med att sätta punkt tills de funnit någon annan.
“Jo, jag vet”, sa han, “men det är inte så lätt”.
Jag målade upp hans liv framför honom; hur han går runt och är inte helt tillfredsställd och vaknar upp när han är runt 80 och inser; “Det här var ju verkligen inte så kul”.
Ynglingen lyssnade och antecknade säkert ihärdigt.
Det är inte konstigt att folk är bittra när de går runt och lever i sina b-förhållanden. Vakna! Det är inte så tradigt att vara singel. Det är definitivt trevligare än att leva i en kass relation (jag vet). Det känns som att om man inte har partner och/eller barn är man en outsider och tas inte riktigt på allvar (oavsett läggning).
Så frågan är; är det vi singlar som är freaks eller är det packet som lever i sina värdelösa förhållanden – livrädda för att inte ha någon?