Blake har varit risig i kistan i flera dagar och det är fruktansvärt stressande att ha ett sjukt husdjur. Man är så orolig hela tiden. Förmodligen samma känsla som när man har ett sjukt barn. Nu sov han äntligen en hel natt utan att väcka mig för besök på herrarnas och på morgonens promenad producerade han äntligen en frisk och normal ba*skorv. Aldrig har jag blivit så glad och lättad av att få se nåt så sk*tvackert! ❤️💩
LITE INFORMATION: Jag ska de kommande dagarna göra om bloggen för första gången på länge. Ber om ursäkt för eventuella barnsjukdomar.
Hei! Tänään kirjoitamme kahdella kielellä. (Hyvin harvoin kirjoitan suomeksi, joten älä valita.)
Den här söndagsmorgonen började som så att jag och Blake strosade bort till en väninna för morgonfika. Genast hade jag famnen full med hundar. Det är så skönt att bo med vänner i närheten; det är inte ofta jag har haft det så här i livet. Roligt också att Blake kommer överens med väninnans hundar. Chihuahuor är ju kända för att vara en smula ”rasistiska” – de kommer ta mig tusan alltid överens med andra chihuahuor.
Tämä sunnuntaiaamu alkoi siten, että Blaken kanssa piipahdimme ystävän luona aamukahvilla. Heti oli syli täynnä koiria. On kyllä kivaa kun on ystäviä lähellä; ei ole usein minulla ollut tämä tilanne. Kivaa myös, että koirat tulevat toimeen keskenään. Chihuahuathan ovat hieman ”rasistisia” ja tykkäävät yleensä pelkästään toisista chihuahoista.
Ungdomarna firade vappen på klipporna och lämnade en massa skräp efter sig. MEN! Farbror är inte arg. Bara tacksam över att de inte krossade flaskorna!
Nuoret juhlivat vappua kallioilla ja jättivät kamalasti roskaa. MUTTA! Setä ei ole vihainen. Kiitollinen vaan siitä, etteivät hajoittaneet pullojaan.
De senaste två veckorna har jag och hunden min motionerat väldigt friskt. Äntligen är vädret inbjudande (eller utbjudande) och vi går och går i vår vackra stad och njuter av vyerna. Tölöviken här.
Viimeiset viikot olemme koirani kanssa lenkkeilty paljon. Vihdoin on houkutteleva ilma ja me kävelemme ja kävelemme ja nautimme upeasta kaupungistamme. Töölönlahti tässä.
Under den senaste veckan har vi promenerat mycket i Lillhoplax (som jag tycker mycket om) och längs stranden där. Wikipedia: ”Området är i viss mån en protest mot 1960- och 1970-talens strama, gråa arkitektur. Lillhoplax har byggts enligt postmodernismens principer med pastellfärgade hus och slingrande gator.”
Viime viikon aikana olemme käevelleet paljon Pikku Huopalahdessa (josta pidän kovasti) ja siellä sijaitsevaa rantaa pitkin. Wikipedia: ”Värikäs alue on jonkinlainen vastaisku 1970-luvun harmaille betonilaatikoille.”
Jag drar på mig ytterkläderna och det irriterar mig att det ännu inte är sommargarderoben det gäller. Blake får på sig kopplet och vi kommer snart ut på gatan. Jag är allmänt grinig. Känner mig trött på det mesta. På corona. På vintern som inte kom. På våren som dröjer. På det plötsliga jävla snöfallet. Jag snörvlar. Fick i förrgår plötsligt feber; jag vaknade mitt i natten och darrade. Jag har huvudvärk och känner mig dimmig. Det svider i ögonen.
Solen skiner och det är förvånansvärt mycket folk i rörelse. Klockan är strax efter fem på eftermiddagen. En massa joggare – så fruktansvärt hurtiga ränner de runt. Att de orkar. Hästsvansar och slappa lemmar vaggar i hysterisk takt. Gott om hundar. Blake morrar och skäller.
Vi svänger av och passerar snart ambassader och Nya barnsjukhuset som är så färgglatt. Saudiarabiens flagga irriterar mig. Vem fan sätter ett jävla svärd på sin flagga? Men ja ja, med hjälp av svärdet spred ju krigsherren, Den Så Kallade Profeten, sitt sinnessjuka budskap över världen.
Vi fortsätter framåt i ett rasande tempo men plötsligt slår Blake arslet i marken och han gör det inte på trottoaren utan på andra sidan staketet eftersom där finns gräs. Vem vill bajsa på asfalt?
Vi hastar vidare (jo, jag städade efter min hund) och någon har hängt upp ett lakan med ett stort rött hjärta från ett fönster. Undrar om denna vänlighet som jag upplever att har kommit med Viruset stannar kvar när Viruset är borta? Ett tag kanske.
Det är så vackert i Tölö. Solen kämpar. Man känner att våren inte är långt borta. Ja, enligt meteorologerna är väl våren redan här men det märks ju inte eftersom det fortfarande ligger lite snö här och där efter morgonens snöfallschock.
Byggnaderna är vackra. I Tölö bor bara lyckliga människor. De lever sina harmoniska, härliga liv i de välstädade, minimalistiskt inredda hemmen. De har sitt på det torra. De är två. Eller många fler. Men allra minst så är de två.
Vi går och går och till slut gör vi en liten avkrokning från rutten och börjar gå mot väderstrecket som vi kom ifrån. Vi genar över Mejlans sjukhusområde. En massa ansiktsmasker. Heter det så? Munmask? Käftmask? En ansiktsmask är väl en skönhetsprodukt? Inte fan vet jag.
Jag nynnar någonting och någon tittar upp. Sjukhusbyggnaderna är enorma på både höjden och bredden. Så många liv där inne. Vissa på väg att slockna. Livet är skört. Livet är nu. Idag.
Vi går mot röd gubbe och in på gården. Hissen upp och nyckeln i låset. Jag har fortfarande ont i huvudet men jag är inte lika grinig längre. Om detta är min sista dag i livet – varför ska jag slösa bort den genom att vara sur?
Döm om vår förvåning när vi slog upp våra ögon i morse och noterade att det hade börjat snöa i Helsingfors. Lite sent; jag hade gärna haft snökaos hela vintern men nu har vi ju vårkänslor och allt.
Helgen har mest varit en tid av väntan – på måndag. Av flera orsaker. Min sista arbetsvecka enligt mitt första kontrakt och därefter har jag annat för mig i två veckor innan jag återvänder till arbetet. Jag vill få denna första etapp avklarad och jag vill komma hem på fredag eftermiddag, kasta upp fötterna på vardagsrumsbordet och (fucking) pusta ut.
Idag städar jag i mitt iTunes-bibliotek. Jag har kanske varit inne på ämnet tidigare men jag testade ju Apple Music i cirka en dag och detta fuckade upp mitt enorma musikbibliotek totalt. En massa låtar fick nya titlar och hamnade på fel album och även albumomslagen byttes ut och ja… Det blev kaos helt enkelt. Detta håller jag på att åtgärda nu. Det här med att iTunes plötsligt automatiskt betygsätter hela album fuckar upp mina spellistor och jag har slitit mitt hår och gör om och rätt manuellt just nu. Skit av Apple helt enkelt. Usch.
Många ”fuck” blev det tydligen. Ursäkta mig så mycket. Men kom inte och fucka upp min viktiga musik!
Igår kväll var det Andra chansen i Melodifestivalen och jag orkar knappt nämna det hela. Skitlåtar mot skitlåtar och tradigt manus och allt känns så trött i MF i år. Medleyna med gamla rävar var tröttsamma även de. Men en kul grej! När introt till Det börjar verka kärlek banne mej drog igång så kände jag att ”Det där är ju min låt! Vem ska köra min låt!? Lägg av!” Det var så klart Claes-Göran Hederström som drog sin klassiker men nu är det så att låten har blivit MIN eftersom jag ALLTID kör den när jag är på karaokehak. Är du på ett karaokeställe och hör introt till låten så vet du med all oändlig säkerhet att det är jag som står på scenen.
Hälsade på en väninna och gullade med hennes hunder (se bild). Jag älskar hundar. Jag älskar hundar. Jag älskar hundar.
Äntligen fredag! Detta kändes av någon anledning som en extra lång och oerhört trög arbetsvecka. Kanske till viss del beroende på att jag inte var helt ledig förra helgen – hann inte vila ut och ”landa” ordentligt.
Men veckan gick bra trots allt och jag tänkte på det i morse (igen), att jag är så tacksam över att ha ett jobb som inte ger mig ångest. Samt att jag har bra arbetskamrater. På det sistnämnda området har jag faktiskt alltid haft en väldigt stor tur. Det kanske beror på att jag aldrig har jobbat någonstans där majoriteten har bestått av såna där ”normala” grå, trista människor.
På mitt förra jobb i Stockholm, där jag arbetade i väldigt många år, hade vi en väldigt speciell jargong. Man skulle kunna kalla den vulgär. I dagens PK-hysteriska samhälle har jag ibland oroat mig för att säga någonting som någon kan ta illa upp av, men jag har insett att det mesta är kosher på mitt nya jobb. Lite som i någon film där någon säger: ”Du verkar vara en tjej som gillar att ha kul”* osv. Det vill säga att ”du har nog humor”. Jo, jag har en sån där kollega som jag kommer extra bra överens med. Hon är en riktig karaktär och hon skrattar glatt åt mina (ibland chockerande) uttalandet och utrop.
Jag har nu valt att inte tala på denna blogg om mitt arbete eftersom jag inte vill ”representera” min arbetsgivare då jag vill kunna uttrycka mig på det sätt som passar mig bäst (fritt), men låt oss konstatera att jag har med människor att göra varje dag. Vissa är mer eller mindre krävande och jag ser och hör mycket… Det finns en helt annan värld där ute i förorten som jag nu råkar jobba i. (Jag är oerhört tacksam över att ej bo där.)
Igår skrev jag om Blakes krassliga tillstånd och jag kan meddela att han idag mår mycket bättre. <3
*Ur någon film eller teveserie. Minns nu inte vilken.
