…man som ensamstående särbohundägare vill ha en extra stund över för sig själv försöker man muta sin hund med… ett sprillans nytt tuggben eller liknande, men vill hunden leka så vill han leka. Först nosar Sebbe ivrigt på “mutan”. Därefter ger han mig en blick som betyder ett sånt där ungdomligt “meh..!”:
Och snart är det bara att ge upp och leka loss:
Snart blir han sömnig (i vårvärmen) och går och lägger sig och jag kan göra vad det nu var för vuxet jag skulle göra.
Etikett: hundar
Repris: attack
Hann bara runt husknuten innan det hände igen. Okopplad penisförlängare vid namn Uffe attackerar Sebbe och jag kämpar förtvivlat med att sära på dessa bestämda herrar.
Jag förstår inte varför människor med hundar stora som björnar envisas med att ha dem okopplade. Min hund ska inte behöva sätta livet till bara för att nån gubbe har komplex för sin lilla lem.
Själv behöver jag varken stor hund eller stor bil (eller ens körkort). Gud är god mot de goda.
Låt oss vara ifred
Låt bli båda två!
Det var länge sedan jag skrev något negativt, men nu är det dags igen.
Ni kanske har följt insändarna i Metro, om hundar på tuben. Tänk att folk verkligen inte kan förstå att de ska hålla tassarna borta från andras hundar.
I morse hände det igen. Sebbe och jag satt i godan ro och jag gladde mig åt att han, som tidigare hade svårt att sitta stilla på tuben, nu satt lugnt och fint framför mig på golvet.
Då såg jag i ögonvrån hur en karl klev på och satte sig i sätet på andra sidan gången, och ögonblickligen började han locka på Sebbe – som tyckte det var spännande så klart. Åh, jag blev så irriterad. Jag sa markerande med min högsta, manligaste stämma: “Sebbe, kom hit!”
Han gjorde som han blev tillsagd och satt kvar hos mig tills det var dags att kliva av. Karln såg snopen ut och jag njöt.
För några veckor sedan upplevde vi nåt betydligt värre. Tunnelbanan var full av folk och jag och hunden min stod upp vid dörrarna. Då klev en barnfamilj på och de två glinen cirkulerade omkring oss och deras far var så uppenbart en fader utan någon som helst pli på sina ungar.
Efter ett tag såg jag en ledig sittplats så vi slog oss ner – nöjda över att slippa barnfamiljen. Vad hände då? Jo, ungarna följde efter oss och hoppade och studsade framför och omkring oss och försökte locka på Sebbe (som var trött och inte alls sugen på lek) och vad gjorde fadern? Jo, han följde också efter. De stod i ring runt oss och jag kände mig som ett museeföremål och jag kokade av ilska (men var inte sugen på att ryta till). Istället vände jag demonstrativt på Sebbe så att han såg mig och ingenting annat. Därefter höjde jag volymen rejält i mina lurar samt drog ner gubbkepsen över ögonen.
Nej, det kroppsspråket gick inte hem hos den mjäkige mannen. Som tur var var det dags för oss att kliva av.
Dagens Sebbe
Freunde bleiben, wenn niemand sonst bleibt
Igår fick Sebbe och jag besök av Tysken och Tyska Eva. Vi hade inte setts på ett tag på grund av bilolycksdrama, så vi hade mycket att ta igen.
Jag fick även hjälp med att översätta ett jobb till tyska – mina kunskaper i detta språk är ju inte vad de en gång var. Nej, faktiskt har jag aldrig någonsin haft nytta av allt jag under enorm press lärde mig av den extremt stränge läraren Harry, så det var ju onödigt att engagera sig så starkt.
Sebbe och Tyska Eva hoppade runt så mycket de orkade och de tuggade på varsitt ben och gruppåt ur matskålen. De är fina vänner. Den yngre damen muckar emellanåt lite med den två år äldre herren men den senare glor bara och ruskar lite lätt på huvudet.
Hundar är underhållande och fina vänner.
