Långsamt på väg tillbaka

Efter några dygns sjukdomstillstånd har jag börjat komma tillbaka till verkligheten.
Och tur är väl det, med tanke på att maken i dag reste bort.
Ensam med hundarna är jag nu – och vi har dessutom väninnans hund Oliver tillfälligt boende hos oss.

Clifford och Oliver är båda mycket lekfulla och de har sina hysteriska lekattacker.
Oliver är något äldre och betydligt biffigare en chihuahuan Clifford, så ibland går det lite väl hett till!

Clifford springer dock snabbt tillbaka till Oliver (efter att först ha gömt sig under vardagsrumsbordet) och tykar sig (som man säger i Västergötland där undertecknad en gång växte upp).

Vår papillon Sebbe är äldst och han säger titt som tätt ifrån då han tycker att snorvalparna är lite väl högljudda och busiga.

Sedan sover de alla huller om buller och det är sött, så sött. 🙂

Finska och hundar

Ännu ett inlägg som är en Facebookstatus!

Roligaste på länge. Jag och Clifford är på väg till kontoret. På gatan intill hemgatan möter vi en äldre dam plus hennes – antar jag – vårdare. De talar finska och jag säger: ”Kiva kuulla vähän Suomen kieltä” (kul att höra lite finska).
Vårdaren: ”Var är Sebbe?”
Ingen aning om vem hon var men hon har uppenbarligen koll!

För den som inte vet så har jag två hundar: Sebastian och Clifford.

Äntligen fredag

Idag är Clifford med mig på kontoret.
Han är en mycket uppskattad medarbetare och han älskar alla!
Han piper mycket när han blir eld och lågor över att en ny människa dyker upp.

Ser fram emot helgen.
Den L E D I G A helgen.
Behöver en sådan, känner jag.
Det har varit lite si och så med sömnen under den här veckan och jag har knappt tagit mig upp ur bingen när klockan larmat.

Lade upp några bilder här på bloggen. Se här.

Åh, jag besökte förresten Oriental Supermarket i Hötorgets tunnelbana idag och jag köpte Green Curry-nudlar som var oerhört smarriga! Och faktiskt spicy.
Ska dit igen innan jag åker hem, för att hamstra på mig lite inför helgen.

Shabbat Shalom!

Sebbe supersnusare

sebbe-liisa
Man får hoppas att telefonen inte ringer.

Sebbe får beröm här på kontoret.
Han är så ”lugn” och ”snäll” och ”fin”.
Ja, han är lugn dagtid, men på eftermiddagarna blir det liv i luckan.
Det kan man inte riktigt tro när man ser honom snusa sött på fönsterbrädan. Eller under mitt skrivbord. Eller under TV-bordet. Eller som nu, med huvudet på min väska.
Söta söta Sebbe.
Djur är bäst.