Att apor ev. får mänskliga rättigheter i coola Spanien. Den enda anledningen till att människan behandlar djur som skräp är att de inte kan tala (med de flesta av oss åtminstone). Tänk dig en liten mus i en bur; “släpp ut mig, varför gör du så här mot mig?”
Tillbaks till Spanien.
Är fortfarande impad över det katolska landets äktenskapslag för samkönade par.
“Registrerat partnerskap” – hur upphetsande låter det på en skala? “Är du reggad?”, liksom. De värsta är dock amerikanerna när de säger “my partner” istället för “my boyfriend/girlfriend”. Så träigt.
Etikett: HBTQ
Sicken miss
Igår kväll ja. Tog mig till båten men hade ju helt missat att det var skumparty och eftersom jag har svårt för halvnakna människor in public befann jag mig verkligen på helt fel ställe. Hann aldrig ens träffa norrmannen. Åkte nattbuss hem! Skulle just stoppa en cab då jag hörde några ungdomar säga att där kommer bussen till Bagarmossen, så jag chansade och hoppade på den och visst körde den förbi mina kvarter. MM ringde när jag kom hem. Han var på väg till båten. Zlatan har fortfarande inte ringt.
Snart är det midsommar. Vad ska ni göra då? Jag är bjuden till en stuga söder om stan + till en annan stuga på vischan men vet inte hur jag gör. Stannar förmodligen hemma. Det brukar jag göra. Mitt starkaste midsommarminne är från en fest i en kamrats barndomsvilla. Jag hade orange peruk på mig dagen till ära, som för övrigt slutade i en astmaattack och fyllesnackande okända snubbar bredvid mig när jag skulle sova (med huvudet utanför altandörren); “asså, jag har inget emot bögar..”
Nämentack.
Jag har (nästan) hånglat med Zlatan.
Ni vet när man träffat någon efter ett par glas eller så; man kommer ihåg “å, det var en trevlig en”, men man har inget minne av hur personen ifråga såg ut. För att inte tala om namnet.
Jag upplevde ovanstående för ett par veckor sedan och igår när jag stod där vid bardisken och avnjöt ett glas vin tillsammans med R hände det som man förgäves brukar hoppas ska ske. Jag vände mig om och där stod Han. Alla bitar föll på plats; “ja, just det, så såg han ut och det var ju så han hette” (okej, jag hade för mig att han hette Andreas men hans namn visade sig vara Andres). Anyway. Han skulle just kila iväg till dansgolvet men lovade komma tillbaka. “Okej”, sa jag så där kaxigt och coolt, “jag väntar här i fem minuter, sedan går jag hem”. Jag behövde inte vänta fem minuter. Han var snart tillbaka. Sedan gick vi och åt vegoburgare med RJ och därefter taxi hem. Trivsamt att ha sällskap. (Nej; inget knulleri! Det är inte min grej.)
I morse halvlåg vi i soffan och drack kaffe och jag såg på honom och tänkte; vem är han lik? Svaret lät inte vänta på sig. Han är lik Zlatan! Mycket lik Zlatan till och med. Och som vi alla vet ligger Zlattis trea på min snyggolista. Synd bara att han är så ung. Han är till och med yngre än min syster som ju är tio år yngre än jag. Say no more. Jag träffar honom gärna igen. Och dricker kaffe.
Hatkärlek
Jag känner en mycket jobbig, hjärtslitande hatkärlek för denna kvinna. Hon är en smula besatt och har en skev verklighetsuppfattning och hon har sagt en hel del konstiga saker genom åren. När jag läste den där QX-intervjun hon gjorde i samband med lanseringen av sitt My Show-album övervägde jag att göra ett stort konstverk av alla mina Carola-skivor, fanclubtidningar från 80-talet och andra prylar. Insåg dock att det vore som att förneka en stor del av min barndom. Jag menar; jag hade ju bara Carola. (Tills Madonna tog över mitt hjärta.)
Så; om fröken Carola nu inte förstår bättre än att hon verkligen tror sig veta att homosexualitet är onaturligt så låter jag henne tro det. Ser man något som finns i naturen (som dessa homofåglar som det skrevs om i tidningarna för ett tag sedan; som levde tillsammans år efter år och stal andra fåglars ägg och ruvade dem) som onaturligt har man sådana skygglappar för ögonen att det krävs ett mindre mirakel för att få personen ifråga att se annorlunda på världen.
Jag tycker det är onaturligt att vara 39 år och tala som en bebis. Men det är okej; så länge fröken C inte går ut och slår andra människor på käften får hon tala hur hon vill.
Inte för att ta Carola i försvar, hon är säkert skyldig till en massa korkade uttalanden, men efter att själv ha sett hur pressen vinklat saker då de trakasserat min arbetsplats dygnet runt fler än en gång genom åren, väljer jag att inte döma Carola innan jag själv talat med henne om saken.
“Jag är stolt över att vara en gay-diva”.
Hon må fiska röster.
Eller så har fröken Häggkvist blivit vuxen.