Efter att ha bloggat i nio år stängde jag ner bloggen den första januari i år.
Nu kan jag faktiskt inte hålla mig borta längre.
När jag var ett litet gossebarn med vitt – inte blont utan väldigt vitt – hår så hade jag en föreställning om att jag skulle gifta mig med en tjej med blond page. Hon hette Anne.
Alltså, hon var ingen riktig person. Ingen jag kände eller någonsin hade träffat.
Anne med blond page var bara någon som fanns i min fantasi.
Anne och jag skulle bo i villan som jag växte upp i, i Västergötlands skogar.
Vi skulle bo på vinden. Den där vinden som var full av sådant där gult fluff-fluff som sticks. Isolering.
Mina föräldrar skulle bo kvar på markplan och i källaren, medan jag och page-Anne skulle bo på vinden som vi vid det laget skulle ha gjort om till ett hem.
Så här 30 år senare kan vi lugnt och sansat konstatera att det inte blev Anne och jag. Det blev inte Västergötlandsvillan heller. Den är sedan länge såld. Om vinden är ombyggd vet jag ingenting om.
Nej, det kom en del emellan.
Killar till exempel.
Jag började bli förälskad i killar.
Ja, i och för sig så var jag förälskad i killar redan på den tiden. Då för 30 år sedan.
Jag var förälskad i Mats och jag var förälskad i Claes och jag var förälskad i Per och inte minst så var jag förälskad – eller till och med kär – i J. J som var min allra första riktigt riktiga flamma. Därför heter han J och inget mer. Han är ju liksom på riktigt.
Jag hittade honom på Facebook nyligen.
Han ser inte klok ut.
Han ser ut som en farbror från Vilda Västern, fastän han bara (!) är en bit under 40.
Undrar om han kommer ihåg mig.
Undrar om han kommer ihåg den där gången då min kusin – hans granne – dumpade mig hos honom. Vi satt i den knarriga bruna lädersoffan och såg en film. Jag minns än i dag vilken film det var och jag känner att jag måste se om den någon gång.
Ja, så efter den imaginära Anne så kom J och sedan kom en lång (nåja) rad andra förmågor.
Hjärtan stod i brand och hjärtan brast.
Jag tänkte inte så mycket mer på det här med giftermål. Jag tänkte att det kanske var lite töntigt. Lite förutsägbart.
Jag ville bara träffa någon att hångla med. Att vara med.
Jag ville träffa någon att ”gå hem från festen tillsammans med”.
Jag var singel i många år.
Jag var det femte hjulet i lika många år.
Den där ”extra” personen.
Jag trivdes inte med det.
Jag ville bara träffa någon som hade mig som nummer ett.
Sedan, när jag minst anade det, så träffade jag rätt.
Det är klyschigt, jag vet, men som så mycket annat ”klyschigt” så ligger det en sanning i det där klyschiga.
När jag slutade leta så dök han upp.
Bokstavligt talat på en gata i Berlin.
Han stod där. Glad i hågen. Iklädd ungdomliga shorts och en luvjacka.
Han höll en grön ölflaska (probably the best beer in the world) i handen och han skålade mot mig.
Jag skålade tillbaka och log och plötsligt stod han framför mig.
Och ett år senare flyttade han till Sverige och in i min lägenhet.
Och idag, nästan på dagen tre år efter att våra vägar först korsades, så gifte vi oss.
Inte många visste om vad som komma skulle.
Ville inte ha en massa hoo-haa.
Fred och frihet,
Kim Milrell da Costa
Shana Tova ✡ ישראל בליבי