Etikett: hälsa

Bilden som ger mig ätstörningar

Jag hade ett litet, litet minne av att jag i fredags sprang på en bekant och att vi kanske blev fotograferade så jag kollade en sån där mingelsite igår kväll och plötsligt stirrade jag på mig själv. Eller min flera kilometer långa mage rättare sagt.

Den senaste tiden har jag ätit som en fågel och motionerat som en rapp iller men ändå ser jag ut som en rultig flodhäst.
Mycket deprimerande.
Nya hårda tag från och med denna vecka:
– jag ska äta så få kolhydrater som möjligt
– jag ska inte ha socker i mitt kaffe ens på fredagar
– jag ska inte äta något överhuvudtaget som inte är helt livsnödvändigt
– jag ska inte dricka alkohol
– jag ska röra mig ännu mer (får jag ont i hälen igen får jag väl skära av den)
Man kan inte vara 30+, singel och RULTIG. Ingen vill ha en fet partner. Ingen.

Fatsy

Det är inte lätt när det är svårt

Jag har gjort det förr och kanske är ni less på mitt tjat men ni som någon gång varit nikoberoende vet vad jag snackar om. Efter mitt återfall i vintras (då jag låg och skakade som en halvt ihjälklubbad norsk säl) slutar jag snusa igen.
Tänkte först inte skriva om det hela men eftersom det kommer vara till hjälp gör jag det ändå. 1. Jag får skriva av mig min ångest 2. Jag vill inte misslyckas eftersom jag vill vara stolt över mig själv. 3. Jag ljuger inte (så bra).
Jag sitter och läser inlägg i forumet på slutasnusa.com och jag känner abstinensen komma bara av att läsa om människors elände. Och jag har ändå fortfarande min sista snus under läppen.
Jag har också läst en tvåmånadersblogg där en person beskrev sin kamp. Mycket inspirerande.
Det är lite som när jag rökte för många, många år sedan – jag kunde aldrig känna mig riktigt hel och frisk så länge jag rökte. Nu känns det likadant med snuset. Vad spelar det för roll om jag äter nyttigt och allt det där om jag ändå trycker i mig gifter?
Nu, klockan 12:00, publicerar jag detta inlägg. Därefter spottar jag ut min sista prilla och går på lunch. Och handlar Onico.

Jag är tillbaka på benen – nu med stegräknare

Ni minns hur jag så flitigt promenerade till och från jobbet hela vintern. I ur och skur och össnö* gick jag. Ända tills jag blev skadad i foten. Nu är jag på gång igen och det känns underbart. Jag fick en stegräknare av Hundvakten så nu ska jag äntligen få veta hur långt jag går. Idag hade den nollställt sig mitt i alltsammans (och jag orkar inte ens bli upprörd över detta då jag har andra orsaker att vara arg – mer om det senare). Igår stannade räknaren på 10 696 steg. Och gårdagen var en vanlig dag med t-bana till jobbet och inte särskilt långa turer med hunden pga. det instabila vädret.
Jag såg på Diet Doctors häromdan att de hade 10 000 steg/dag som mål. Damen det handlade om stannade oftast på endast 2000! Jag var över 3000 redan efter Sebbes morgonpromenad. Trippa på, donna!
Nåväl. Nu ska gubbfläsket bort igen och motivationen är resan till Tel Aviv. Den ska bli av snart, snart, snart. Det måste den.
Nu till något annat. Comhem. Comfuckingvärdelösahem. Är ni inte kunder hos dem så bli det aldrig. Min bredbandsuppkoppling kommer och går. Hela kvällen igår var jag online en timme, offline nästa. Och så höll det på. När jag ringde stod jag som nummer 45 i telefonkön! Det borde säga något om deras kvalitet. Jag får panik utan fungerande bredband och efter den där helvetesveckan då jag var utan uppkoppling i dagarna fem går jag upp i falsett varje gång det krånglar.
Nu: morgonkaffe och arbete.
*Ni minns kanske att min fina tysk frågade om det heter så.

Fötter, hjärngymnastik och kost

Det börjar dra ihop sig – bara morgondagen kvar att arbeta innan en veckas ledighet infinner sig.
Jag börjar bli riktigt trött i benen av allt mitt promenerande men det har hänt saker på kroppen – sådant som förut fanns har försvunnit och det känns underbart och inspirerande.
Tyvärr – eftersom jag har konstiga fötter (breda och långa på nåt märkligt, ovanligt vis) – har jag blåsor och blå naglar men jag antar att jag får lära mig att leva med det. Det finns helt enkelt inga skor som passar mina arma jättefötter.
Igår fick jag besök av Tysken. Det blev skvaller och indisk middag och det jag saknar allra mest (nej, inget sånt) – att dela vardagen. Att – för att låta ungdomlig – bara “hänga” utan att egentligen göra något särskilt. Det är trevligt. Att umgås med Tysken innebär också hjärngymnastik då han vill lära sig det svenska språket bums och ställer en massa frågor om varför man säger si eller så och vad som är skillnaden mellan ditt och datt. Kort sagt sådant man som infödd tar förgivet.
Jag läste ett mycket intressant inlägg om kost och hälsa (det må låta trist men det är det inte) hos fru Nisse. Läs det. http://vildkatt.blogspot.com/2007/12/mitt-hemliga-projekt.html Ha sedan en bra dag.