Det var en blandad helg vill jag lova.
Fredag:
Var på väg till favoritkrogen för att träffa DK. SMS från ITA. Bad honom komma dit. Jag blev lite trött/grinig/irriterad och “ställde till med en scen”. Attans. Jag klarar inte av relationship limbo. Jag vill veta vad som sker och vad som är och vad som kan komma eller inte komma.
Då ställer jag ultimatum.
Oftast tycker jag inte riktigt om svaret jag får och då börjar dramat på allvar.
Lördag dag:
Jag gjorde två för mig mycket ovanliga saker! Jag fikade (!) med Italienaren och jag gick på filmfestivalen (!) med densamme. Alltså kom jag att gå på bio hela två gånger detta år. Vi såg filmen Julia. I efterhand kom jag på att den påminde väldans mycket om filmen Gloria + att den innehöll ett par grova manusmissar (vad hände med mamman?), men bortsett från det tyckte jag väldigt mycket om filmen. Jag satt fängslad från början till slut och glömde för ett kort tag att världen är en sorglig plats. Det är trots allt därför jag ser film – för att komma till en annan tid och plats för ett ögonblick.
Jag rekommenderar både Julia och Gloria starkt, starkt.
Lördag kväll:
Somnade i soffan. Vaknade av att Italienaren ringde och var på väg över. Såg dvd tills vi somnade huller om buller. Överraskande vuxenmys och sömn.
Söndag:
En väldigt trist dag. Brun! Inte grå utan brun. Och jag hade absolut ingenting att säga. Om någonting. Till ingen.
Etikett: film
En sån söndag
Det blev ju en fin söndag det här.
Jag och Dansken har sett en massa söndags-TV. Vi har beställt pizza på hemkörning. Vi har promenerat med Sebbe och känt höstvindarna i ansiktet. Vi har ätit en massa karameller. Vi har sett Andarnas Hus – åh, vad den är bra!
Nu har Dansken just åkt hem för att förbereda sig inför morgondagens arbete. Själv har jag en vecka kvar av min semester.
Gårdagens klubbesök blev lyckat. Först ölade vi på favoritbaren (som var FULL av folk) och därefter blev det lite dans. En mycket bra helg, helt enkelt.
Mitt årliga biobesök
Tro det eller ej, men Dansken är fortfarande kvar.
Även om vi inte är ett par var det… trevligt… att komma hem och upptäcka att
1) disken var borta
2) någon frågade: “vill du ha kaffe?”
Ni sambos vet inte hur bra ni har det.
Även om det är underbart att vara ensam då och då (ganska ofta till och med).
Sebbe älskar honom. Det är ett stort plus.
Igår såg jag äntligen Sex and the City-filmen. Dansken och jag slog oss ner med popcorn i ett hav av unga brudar. Jag tror vi var fyra herrar i salongen. Och jag förstår inte hur min, uppenbarligen iskalla, väninna Gucci “gillade filmen men inte fällde en enda tår”.
Jag var tårögd mest hela tiden.
Läs inte vidare om du inte vill veta mer om filmens innehåll.
Okej.
Jag tyckte mycket om filmen och den berörde mig som sagt. Lite besviken var jag över det faktum att bröllopet hade så stor roll i det hela. Jag är inte särskilt intresserad av bröllop. Eller bröllopsklänningar.
Filmen var heller inte lika g-l-a-d som jag förväntat mig. Depressionen i Mexiko gjorde mig lätt deprimerad.
Men nog skrattade jag gott också. Samanthas repliker var oftast guld värda och Charlotte var ljuvlig. Mirandas hår var tyvärr lite fult igen och Carrie passar inte i mörka lockar.
Purpurdrama & Grönis
Måndag och en normal vecka för mig – arbete måndag-fredag och ledig helg.
Sov oroligt i natt. Tror det berodde mest på att kroppen var upptagen med att repa sig. Det blev mycket av det goda i helgen, kan jag konstatera.
Jag har inte berättat om Purpurdramat!
Jag och Grönis pratade film en gång och jag nämnde att Purpurfärgen är en av mina favoriter, varpå vi kom överens om att se den tillsammans när han kom och besökte mig. Jag lånade filmen av min gode vän men när vi slog oss ner i soffan i fredags insåg vi att vi fått dvd nummer två, som bara innehöll bonusmaterial. Besvikelsen var stor men vi såg istället en Almodóvarfilm som jag hade hemma i hyllan. (Jag somnade för övrigt mitt i – utmattad efter min hårda tvådagarsvecka…)
På lördagen då vi var på memmajakt passade Grönis på att köpa Purpurfilmen eftersom vi annars inte skulle hinna se den.
Mitt i filmen tog den slut. Det var mycket dramatiskt men jag insåg att man kanske skulle vända på skivan som den vane LP-älskare jag är. Och så var det ju! Men konstigt att det inte fanns angivet någonstans på dvd:n. Vi såg i alla fall filmen och den var lika bra som alltid.
Grönis är för övrigt en av de bästa män jag någonsin mött. Hoppas innerligt att hans kvinna ger honom den uppskattning han förtjänar. Annars blir jag rosenrasande.
