Etikett: familjärt

Familj

Nyligen fick jag nog av det mesta och packade en väska, tog hundarna under armen och satte oss på ett tåg mot sydväst.

Dit där jag växte upp.
Där jag blev jag.
Där min bror ligger begravd.

Hälsade på min brors änka + min brorson.
Jag bara var i en dryg vecka.

Det är verkligen skönt, det här med familjen.
En kan faktiskt ’bara vara’.

En måste så att säga inte säga så mycket.
Inte förklara sig.
Det är kanske just det: en måste inte FÖRKLARA sig.

”Jag mår lite dåligt – snälla ta hand om mig.”
”OK.”

Det är FAMILJ för mig.

Verkligen nya tider

Hej där.

Som du förstår av förra inlägget så har jag en väldigt jobbig period bakom mig.
Ja, delvis b a k o m mig. Det går upp och det går ner.

Över nyår – och min förbannade 40-årsdag – åkte jag till Finland.
Det blev verkligen en blixtvisit men det var skönt att hänga med familjen.
En massa barn och husdjur… Underbart.

På årets första dag var tillbaka i Stockholm och mitt nya liv skulle då på allvar börja.
Den andra januari skrev jag in mig på arbetsförmedlingen. (Ena jobbet avslutades ju vid årsskiftet, och det andra går på knäna så jag får nöja mig med 50% tills vidare.)
Allt detta känns SÅ ovant. Jag som har jobbat arslet av mig under de senaste 20 åren.

Ja, så det är verkligen nya tider här.
På gott och ont.

Han är borta

Så, vad har hänt sedan senast?
Öööh.
Det ligger dessvärre en skilsmässa i luften.
Jag har inte orkat prata om det.
Men så är det.

Inte mitt val.

Vi är på inga sätt osams eller så. Det var bara vissa saker som inte kom att fungera. Vi tyckte visst lite olika om vissa väldigt fundamentala saker.

Så han har flyttat.
Det var väl snart tre veckor sedan.
Fortfarande tycker jag mig höra honom.

Ibland – kvällstid – vill jag sänka volymen på musiken jag så tvångsmässigt spelar, ty han ligger ju i kammaren och sover.
Men oj, det gör han visst inte.

Det känns väldigt konstigt att vara ensam efter tre och ett halvt år.
Jag har ju hundarna. Och mina många ljuvliga vänner. Och en trivsam, förstående familj.
Men ändå.
Ensamt.

Minnenas ljuvliga aveny

Nu kopierar jag vad jag skrev på Facebook igår.

Det är mycket Carola nu, jag vet, men jag går igenom en ålderskris och jag går därmed igenom milstolpar i mitt liv.
Idag har vi kommit fram till 1984. Jag var nio år och älskade Carola. Min ”humble background” betydde att jag fick vänta länge på att veckopengen skulle räcka till att köpa ett KASSETTBAND eller en LP.
Så var jag och min kusin Joakim ute och cyklade en dag och jag såg att det låg en kassett i vägkanten. Och det var Carolas senaste: ”Steg för steg”.
Fatta sicken lycka för en liten kis, vars största önskan var att få lägga vantarna på ”Carolas senaste”.

Och sedan ville jag och kusin Joakim åka till ”stan” (Borås) för att gå på Carolas ”kyrkoturné” (1987 tror jag), men mor och moster ville inte släppa iväg oss till ”stan” (Borås alltså), då det kunde finnas en massa ”knarkare och sånt” i ”stan” (fortfarande Borås).
Vi förlät dem aldrig.

Och jistanes vad jag ser fram emot kvällens Så mycket bättre!

Min brors sista ord till mig

Här är orden som lästes upp på minnesceremonin.

”Kim, vi har aldrig tyckt lika om speciellt mycket och det har alltid varit lite roligt att reta dig, eftersom du har så starka åsikter. Men du ska veta att jag beundrar dig på många sätt, du är starkare än du tror och jag är så glad att du har träffat kärleken till slut.”