Etikett: familjärt

Här är orden som lästes upp på minnesceremonin.

”Kim, vi har aldrig tyckt lika om speciellt mycket och det har alltid varit lite roligt att reta dig, eftersom du har så starka åsikter. Men du ska veta att jag beundrar dig på många sätt, du är starkare än du tror och jag är så glad att du har träffat kärleken till slut.”

När jag kollade på ratsit.se om jag var registrerad som gift (vilket jag ännu inte var) så insåg jag samtidigt att min bror inte ens längre fanns på den siten. Det var ganska tungt, måste jag erkänna.

Samtidigt har jag så mycket att glädjas över. För det första är jag gift med en toppen-Eduardo som tycker att jag är hyvens precis som jag är. Jag har en Sebbe-hund som funnits i mitt liv i drygt åtta år och jag har en Clifford-unghund som gärna sover vid min hals. (Det känns kärleksfullt.) (Sebbe ligger hellre bakom mitt arsle.)
Dessutom har jag en bra familj som jag har haft mina duster med (men enligt min mening så är det de som äntligen blivit vuxna..). Och alla vänner som jag mött. Inte minst via sociala medier. (”Åh, alla är så ytliga och bla bla bla”, jollrar vissa – pyttsan väser jag.)
Dessutom är de flesta av mina närmaste vänner sådana som jag lärde känna när jag började blogga för tio år sedan.

Jag har ett gott gammalt jobb med _underbara_ kollegor som jag trivs jättebra med. Vissa har jag arbetat tillsammans med på diverse företag sedan jag var tonåring. De är inte många men de finns och de har alltid funnits där för mig när förhållanden gått i kras.

Jag har därutöver landat mitt dröm(deltids)jobb. ”Låt mig jobba med något som har med Israel att göra!” Så har jag nog gastat fler än en gång. Och nu gör jag det – jobbar på Sionistiska Federationen i Sverige.

Min brors död överskuggar så mycket. Men jag vet – jag vet – att min bror vet att jag har honom i mitt hjärta och att han finns non-stop i mina tankar. Och jag vet att han skulle önska att jag ställde till med lite drama. Ruskade om de sovande medborgarna. Gjorde lite nytta.
Min bror var inte en sådan där person som bara knep näbb.
Vi tyckte sällan lika om saker och ting men jag älskade alltid att han hade en åsikt.
Människor som jamsar med utan någon som helst åsikt… Nej, fy farao vilka intetsägande tråkmånsar.

Så, jag har mycket gott i mitt liv.
Men ja, det är väldigt mycket som överskuggar det hela.
Men min bror vill att jag ska vara glad och ”göra min grej”.
Vi hade sällan ”samma grej” att göra.
Men vi älskade båda att man gjorde någonting!

I morse kom samtalet.
Klockan 07:02.
Samtalet som jag fruktat, men som oundvikligen skulle komma.
Jag var ute med hundarna. Telefonen ringde. Det var pappa och jag visste vad han skulle säga.
Att brorsan förlorat kampen mot cancerhelvetet.
Inte många minuter tidigare hade han somnat in i hemmet.

Nu känns allt konstigt.

Vi hördes ju av i förrgår.
Läser det sista SMS:et. ”Grattis hur känns det att vara en gift man? Hälsa svågern oxå :-)”
Ena stunden skickar man ett SMS med en smiley och sedan är man plötsligt borta.
Jag kommer aldrig mer att få ett SMS från min bror.
Jag kommer aldrig mer att få ett SMS från min bror.
Jag kommer aldrig mer att få ett SMS från min bror.

Vi var alltid som natt och dag, min bror och jag. Han jägare, jag vegetarian. På den nivån. Vi hade våra duster. På senare år kom vi att stå varandra riktigt nära. Vi fann en typ av ömsesidig respekt.
Det känns bra i sammanhanget.

När cancerhelvetet dök upp för ganska exakt ett år sedan så kände jag mig till en början paralyserad. ”Vad ska jag göra med den här informationen?”
Sedan blev jag ledsen, men jag grät bara en gång. Och det var under ett telefonsamtal med min bror. Vi behövde inte säga så mycket. Vi visste vad vi hade att säga utan att behöva uttrycka orden.

Behandlingar. Ingenting hjälpte. Konstant nya besked om vad läkarna hade hittat. Det började mörkna.
Jag lärde mig nya ord. Metastas exempelvis.

Det kom en lördagskväll för fyra månader sedan. Då kom beskedet: läkarna har gjort allt och han kommer inte att klara sig.
Återigen var jag paralyserad. ”Vad ska jag göra med den här informationen?”
Ett par dagar tog det innan insikten slutligen sjönk in i min hjärna. ”Jag kommer att förlora min bror.”
Jag grät hysteriskt en hel dag. Riktigt hulkade.

Jag har tänkt på dig, min bror, varje gång jag varit i synagogan och rabbinen sagt att har du någon särskild som du vill be en bön för, så tänk på den personen nu.
Jag satte en lapp med ditt namn i Västra muren i Jerusalem, men det hjälpte tydligen inte.

Det var jobbigt att se min bror bli sämre. Att se hans personlighet försvinna. Han var ju inte sådan. Han var ju inte slö. Han var ju inte sur. Han var ju inte orkeslös.
Jag kommer att minnas min bror som den full-i-fan-person han var. Han var ”tyken”, som man säger i Västergötland. Rivig. Burdus. Lite klumpig kanske. Han hade en väldigt stor röst. Han hördes.

Jag har svårt att greppa att jag skriver om min bror i dåtid.

Det känns orättvist så klart. 44 år. Frugan och sonen. Huset. Bilen. Båten. Kärleken till hundar.
Min bror som arbetade hårt och såg fram emot att pensioneras en dag. Att slappa lite. Resa.
Så ja, det känns orättvist på väldigt många plan.

Min bror berättade ofta om hur människor som avlidit besöker honom. Hälsar på. Det hade varit roligt att prata mer om det.

Du får gärna hälsa på mig. Men skräm mig inte. Inga läskigheter!

Jag kommer att sakna grillkvällarna. Min bror var ju en mästare på att grilla. Kommer till och med att sakna det eviga gnatet runt grillen: ”Ska du inte ha lite kött?” ”En redig biff!” ”Kom igen nu!”

Jag kommer aldrig att glömma att du sa att om någon är elak mot mig så sätter du dig i bilen och kör upp till Stockholm och spöar aset. Och du menade det.

Vi ses, stora storebror. Du är älskad och saknad.