Gott folk, jag har fått ta del av så många livsöden på sistone och detta i kombination med min extrema åldersångest har fått mig att inse att vi har bara nuet. Inte nästa vecka. Inte i morgon. Inte ens nödvändigtvis om en timme. Vi har bara nuet. Och vissa av er medmänniskor är vansinnigt irriterande men nu är det så att vi får försöka stå ut med varann. För plötsligt har vi inget att stå ut med.
Älskade vän!
När min goda väninna Seija låg för döden för ett tag sen blev det så tydligt för mig att ingenting spelade nån roll. Inga materiella ägodelar. Inga titlar. Ingenting sånt. Inte ens hennes ångestframkallande räkningar som låg hemma som aldrig skulle komma att bli betalda. Det enda som hade nåt värde när hon låg i sjukhussängen som hon aldrig skulle komma att lämna var hennes relationer med andra människor (och djur). That’s it! Det är allt vi har som spelar nån som helst jävla roll.
Jag är tacksam över att ha min judiska tro. Utan den skulle jag vara ett vrak. Jag litar på min Skapare och jag tror på att det finns en plan. Även för mig.
Låt oss tacksamma stå ut med all jävla bullshit och alla irriterande as.
God förmiddag! Jag har lärt mig en hel del i gruppterapin men vet ni vad jag har lärt mig allra mest? Något som fått mig att tänka till och tänka om. Jo, att när du lär känna en annan människa på djupet så är det väldigt svårt att tycka illa om den personen. Alltså även om det är en – som du tidigare skulle ha sagt – vidrig person med bedrövliga värderingar. Detta eftersom du _ser_ människan (nu låter jag frireligiös, jag vet) (jag är iofs både fri och religiös, så det är väl okej) och du börjar förstå _varför_ någon är som den är och tycker som den tycker.
Därför tycker jag om att umgås med människor som tycker olika (på riktigt alltså – inte i stil med nån svensk kvällstidningskampanj som förvandlats till nationens meningslösa slogan på samma sätt som ”allas lika värde” *vomerar* och så vidare). Det är helt enkelt intressant att på djupet försöka förstå varför en människa tycker som den tycker.
På samma sätt har människor som tycker att jag har vidriga åsikter (då jag gillar stängda gränser och att en viss onämnbar OHELIG totalitär ideologi som börjar på I och slutar på M ska förbjudas) svårt att dissa mig och mina åsikter när jag på ett mycket simpelt vis kan argumentera för min sak och grunda mina åsikter på händelser direkt ur mitt liv.
Det var lördagsförmiddagens tankar detta, som jag nu ville dela med mig av. ”Jag gillar dig trots att dina åsikter är sopiga men jag kan lite förstå varför du tycker bänga saker” var vad jag försökte få fram här. Samt att en människa ÄR inte sina åsikter. Här har Svensson en hel del att lära. Man kan tycka olika och sedan gå och ta en kopp kaffe. Man behöver inte – på pursvenskt sandlådevis – stänga ute sina meningsmotståndare (hela vägen upp i riksdagen – ett så fruktansvärt patetiskt och – dessvärre – väldigt, väldigt svenskt beteende). Puss och kram.
Här sitter jag och ömsar skinn. Inte nog med att jag fick drömlägenheten – jag har ”bara” en dryg månad kvar av gruppterapin som jag påbörjade i februari. Det har varit en livsomvälvande upplevelse och jag har lärt mig så mycket. Inte bara om mig själv, utan minst lika mycket om mänskligheten. Via andra människor (det vill säga mina ”medpatienter”).
Vissa tror att vi bara sitter och dricker kaffe hela dagarna men så är det verkligen inte. Jag ska vid något tillfälle skriva utförligt om hur denna typ av gruppterapi går till. Till att börja med så är det ju inte ens terapi – men jag vet inte vad jag annars ska kalla det. Vi är en liten grupp som aldrig annars skulle ha stött på varandra och bara det gör att vi lär känna en helt annan typ av människor och vi får ta del av ”meningsmotståndares” tankar och åsikter. Det är mycket givande. Och eftersom vi är så få så går vi in i varandras liv och så att säga lever med dem så länge terapin fortgår. Vi får input av andra och vi delar med oss av våra egna tankar gällande andras liv och leverne.
En fantastiskt fin sak som jag har lärt mig – mycket överraskande måste jag säga – är att det är väldigt svårt att verkligen ogilla en människa när man kommer in på den personens djup och persona. När man verkligen lär känna människan där inuti. Man förstår lite bättre varför den och den irriterande (eller vad det nu kan vara för ”fel” på den personen, som får en att till en början starkt ogilla den) egenskapen finns hos den människan. Varför h*n blev som h*n blev. Eller som h*n ÄR – eftersom mycket går att ändra på så länge tid finnes.
Sånt sitter jag här och tänker på under min paus i packandet. Ser fram emot att lägga denna boendeform (mer om den en annan gång kanske) bakom mig och gå vidare. Jag har inte så mycket att packa eftersom det mesta står nedpackat redan och alla mina möbler sålde eller gav jag bort när mitt liv kraschade för snart ett år sedan. Jag vill inte släpa med mig möbler eller prylar som bär på dåliga energier och tragiska minnen. En nystart är en nystart. Jag börjar verkligen om på noll.
Och det ser jag fram emot eftersom jag kan bygga upp mitt liv från grunden och på så sätt komma så nära perfektion som möjligt.
Det är så mycket jag inte förstår. Det sägs att universum växer och blir större, men hur kan någonting som är oändligt* bli ännu mer oändligt? Det är bland annat såna här funderingar som ligger bakom mina eviga sömnproblem.
*Hur nu någon kan veta det.
Nu kollar jag på nästa dokumentär (om rymden) och de säger att det oändliga universum uppstod för så och så många miljarders miljarder år sedan av ingenting i ingenting. Och av ingenting uppstod i detta nyfödda universum en massa gaser och energier och annat hokuspokus som huxflux skapade en massa planeter och avancerade system och märkliga svarta hål. Och till och med några megajättestora svarta hål, för säkerhets skull. Vad dessa märkliga hål nu är. Det finns tydligen fler stjärnor än ”sandkorn på alla stränder på jorden”. Hur någon nu vet det. Och varifrån kom då dessa sandkorn som även de uppstod av ingenting i ingenting?
Vidare uppstod liv (av vad?) som av en slump och utan någon som helst anledning (det bara hände liksom) och alla små detaljer på varendra varelses kropp bara blev till. Bara en sån sak som det avancerade ögat (och dess fantastiska fladdrande och fiffiga ögonfransar) bara uppkom som av en slump, av ingenting i detta som var ingenting. Och känslor bara blev till på samma sätt. Kärleken – den stora drivkraften – bara *poff* hände.
Och du tycker att jag är bäng för att jag istället väljer att tro på en Skapare som i sin tidlösa tillvaro skapade allt och oss alla och blåste liv i allt levande och gav oss våra väl utvalda själar. Kropparna våra är nya och till oss utlånade men själarna är våra verkliga VI och har alltid funnits i Skaparens tidlösa tillvaro. Det är därför vi ibland känner oss så gamla fastän vi är så unga och friska.
Ja du, mitt barn. Vad svarar jag på det?
Jag måste inte veta eller förstå allt. Det är Skaparens uppgift. Jag är bara satt här på planeten för att liva upp stämningen lite. 🥳 Resten lägger jag i Skaparens trygga hand.
Kombinationen av att jag går i terapi och att jag går igenom mina gamla dagböcker har fått mig att fundera mycket på det här med mänskliga möten.
Jag tror inte på slumpen. Jag tror att varje möte har något slags betydelse. Liten eller stor. Eller kanske enorm. Det kan vara någon som irriterar dig i matbutiken som får hela din dag att kännas pissig. Eller så möter du någon fantastisk människa som vänder upp och ner på allting.
Jag läste i min dagbok från 1993 att en människa som jag träffat ”av en slump” ville bjuda med mig på en resa. Jag hade verkligen ingen lust att åka, skrev jag. Men det gjorde jag. Hade jag inte åkt på den där resan så hade jag inte träffat en person som kom att betyda oerhört mycket för mig. Vi har inte haft någon kontakt på över 20 år men han blev en betydelsefull pusselbit i mitt liv.
Eller den där gången när jag skulle välja vilken stad jag skulle studera i. Jag kom in på samma utbildning i två städer och jag valde väl rätt, eftersom jag där träffade en person som hjälpte mig att acceptera mig som jag är och på så vis kom att ha en alldeles enorm inverkan och påverkan. Hur skulle mitt liv se ut idag om vi inte hade träffats ”av en slump”? Jag kan inte ens föreställa mig ett annat scenario.
Eller när jag träffade min numera före detta make. Hade jag inte lärt känna min vän J och han flyttat till Berlin så hade jag aldrig åkt dit och där ”av en slump” mitt på gatan träffat min då blivande make, som även han (fastän vi numera är skilda), kom att betyda oerhört mycket för mig.
Samma sak med avslutade kärleksrelationer överlag. När det gör som mest ont så önskar man att man aldrig hade träffat personen i fråga, men med tiden så hajar man varför man gjorde det. Man kanske lärde sig någonting. Eller lärde den andra något. Men ”fick ut” någonting av det hela.
Så nej, jag tror inte på slumpen. Jag tror att vi är på rätt plats just exakt när vi ska vara det. Titeln på 2007 års bloggbok handlar om just detta. Jag samtalade med en vän en fredagskväll. Jag ville bara stanna hemma men kände att jag kanske skulle komma att missa någonting. ”Tänk om detta är kvällen då något underbart händer”, pep jag i luren. Min vän försäkrade mig om att så inte var fallet. ”När det väl kommer att hända ’något underbart’ så kommer Universum se till att du är på plats.”
Så är det.
Tänk om detta är kvällen då något underbart händer.
