Varför är jag så arg idag?
Varför kan det inte vara sommar?
Varför kan jag inte ligga i gräset och mysa med Sebbe + kärleksobjekt?
Varför är det en tradig måndag i f-u-c-k-i-n-g januari?
Varför är folk så tröga och inte minst varför måste det sabba min dag mitt liv när det inte är jag som är trög?
Åh, jag har så mycket att ge men ingen som tar emot.
Varför kan det inte bara flyta på? Och snabbt?
Varför måste man kämpa för varje minsta lilla sak?
Bind mig, älska mig. Nu.
Positivt tänkande:
Ska krama Sebbe så hårt när jag kommer hem.
Och dricka te + åka och handla med Tysken.
Etikett: deep thoughts
Mitt bästa tips för en bättre tillvaro
Inse faktum; folk är knäppa (på ett dåligt sätt).
Det blir betydligt lättare att leva om man inte söker efter logiska förklaringar till människors absurda beteende, ty det existerar ingen som helst logik. Människor är idioter. Jag utgår numera från att alla är det tills de bevisat motsatsen (vilket de ytterst sällan lyckas med). De har baktankar. De manipulerar. De ljuger. De stjäl. De röker i tunnelbanan. De är som små gamar. De tvättar inte händerna efter toalettbesök. De krigar. De slåss. De plågar djur. De plågar barn (som sedan i sin tur blir minst lika knäppa). De anser att sättet de själva lever sitt liv är det enda rätta. De kastar skräp till höger och vänster. De kastar batterier på marken och orkar sedan gnälla över en endaste liten kvarglömd hundbaja (då påsarna var slut pga överaktiv tarm). De häller en massa ohälsosamma ämnen i maten som gör folk sjuka – allt för att få den egna ekonomin att blomstra. De till och med smaskar när de äter. Fy fuck.
Jag har tjatat om detta ett bra tag nu och häromdagen sa en vän (på väg hem från ännu ett besök hos psykologen); “Kim! Du har rätt! Du har haft rätt hela tiden.”
Så lyssna och lär.
Jag är inte bitter. Snarare klarsynt.
Hata mig inte
Jag har förstått att jag är väldigt rädd för att någon ska tycka illa om mig. Främst kanske för att jag ser mig själv som så himla harmlös att jag inte vet vad exakt man skulle ogilla.
Hursomhelst. Jag fick förra veckan för mig att en kvinna i mitt hus hatar mig. Om man möts på gården och den ena parten tittar bort just när man passerar varandra är det ju lätt att tolka det så. Framförallt om samma människa dagen innan i porten ytterst motvilligt hälsade tillbaka när jag kvittrade “hej hej”.
Idag insåg jag dock till min enorma glädje att det inte är mig hon hatar. Hon hatar alla. Kanske mest sig själv och sitt liv. Tysken och jag mötte henne i porten och han kommenterade hennes nedvärderande blick så fort vi kom ut. När vi sedan satt i bilen hade jag svårt att släppa ämnet. Plötsligt kom jag på att eftersom hon var otrevlig mot honom innan hon såg mig kan det ju inte vara mig hon ogillar.
Men visst; jag måste lära mig att leva med att alla inte älskar mig. Att vissa faktiskt kan känna rent hat mot mig (men då kan de ta mig tusan inte känna mig…).