Jag satt och gick igenom min telefonbok i mobilen och fann fler än ett namn jag inte kunde placera. Ett av dem mindes jag efter ett tag hur det hamnade i min telefon: förra sommaren var jag på väg ut från den där klubben i Gamla stan och i kön – på väg in – stod en yngling som började prata med mig. Några dagar senare hittade jag hans nummer och en vän påminde mig om vem han var. En vecka eller så senare skrev jag ett sms. Han svarade. Sedan hände inget mer.
Idag kollade jag upp hans nummer och insåg till min stora glädje att han bor i huset bredvid en god vän. Fick även se att namnet hans är en förkortning av ett väldigt ovanligt namn (utländskt så klart).
Så långt inga direkta konstigheter men en halvtimme senare satt jag och klickade runt på en sån där site som publicerar bilder från nattlivet. Något sa mig: klicka på sista bilden. Upp ploppade bilden av en yngling och namnet nedanför… var det där konstiga utländska namnet. Det är samme grabb. Jag fick en flashback när jag såg hans ansikte.
Visst är det lustigt!?
Kul!
Men mest lustigt.
Vad vill universum säga med det här?
Om något.
Etikett: deep thoughts
Power
Ni vet hur man ibland känner att man bara måste göra något. Det är lite som på film. Man har inget val. Man måste göra en viss grej för att kunna se sig i spegeln igen. Det behöver inte vara något stort, inget skulle hända om man inte gjorde det men man känner att man för sitt samvetes skull, för sitt eget bästa och för sin personliga utveckling helt enkelt måste.
När man sedan berättar för någon vad man gjort är det kanske inget stort i deras tycke men man vet i själen att man gjort något enormt. Ett jättekliv i det egna huvudet.
Det är skönt.
Happy fredag.
I am growing as I’m writing.
Get over it
Hej kära måndag.
Eller inte.
Helgen gick på tok för fort igen.
Den var social.
Mycket mat. Vin. Öl. Skvaller.
Det var förvånansvärt lite folk ute i lördags men jag gjorde ett tappert försök att skaffa mig en partner men det visade sig att jag var för sent ute och jag kände mig så blåst. Ni vet hur man ibland inte kan få fram en endaste liten vettig kommentar och man vet att man för all framtid kommer bli stämplad som den blåste. Person 1 berättar för alla sina vänner att man är dum i huvudet och de i sin tur sprider det vidare och innan man vet ordet av är man the airhead.
Strunt samma. Mitt nya favorituttryck är GET OVER IT.
Tänk så mycket tid man spiller när man ältar saker man inte kan göra något åt. Vi lägger ner det nu, va!?
Vi säger GET OVER IT.
Det var lördagen det. Igår var jag och Sebbe jättetrötta och vilade således av och till hela dagen. Ett tag sov vi sked på golvet. Det var mysigt. Solen sken över våra trötta kroppar. Sedan åt vi. Vi tröståt. Glass exempelvis.
Är inte riktigt redo för måndag ännu så detta får bli en mellandag – en raksträcka mot morgondagen.
I garderobens gömmor
Igår gläntade jag på garderobsdörren och tittade ut längst där inne fann jag två enorma mappar med diverse tidningsutklipp + posters. Jag slog mig ner på golvet och bläddrade frenetiskt bland mina fynd. Bl.a. fanns extremt många popaffischer från tidningen Okej, som jag naturligtvis prenumererade på när det begav sig, och jag hittade en väldig massa Lili & Sussie-posters. Sebbe var mycket intresserad så klart.
Titta nu alla i gardeoben/klädkammaren/förrådet! Ni kommer finna en massa kul saker ni inte kom ihåg att ni hade.
Jag skrev för ett tag sedan att jag har svårt att må bra när jag vet att någon annan inte gör det. Ett konkret exempel fick vi i söndags då tioåriga Engla försvann. Ja, det låter även denna gång mycket pretentiöst men jag kände att hur skulle jag nu kunna njuta av mina lediga dagar? Hur kan jag sitta och gnälla över någon petitess när tösen kämpar för sitt liv (?) och hennes nära och kära är utom sig av oro? En kan ju bara föreställa sig vanmakten.
Det blir extra påtagligt när det händer så nära, rent geografiskt. Dock måste jag påpeka att jag även i detta nu mår lite dåligt när tanken slår mig att just nu råkar Haykolina i Armenien illa ut och om ett par timmar blir lilla Gittan i Tyskland mobbad när hon går till skolan.
Det påminner mig om ett besök hos psyko:
– Vad är det som gör dig deprimerad?
– Titta ut genom fönstret.
Det säger allt.
Update: För övrigt är hela grejen med Engla konstig. Vilka är oddsen att någon just där och då har lust att testa sin nya kamera? Och råkar fota henne? Och en efterföljande bil? Som dessutom tillhör en sexförbrytare. Konstigt, konstigt. Och mycket tragiskt. Det gör ont i hjärtat.
Nu ska jag ta mig samman och hämta mer kaffe. Därefter ska jag på begäran skriva ner saker att ta upp på eftermiddagens möte. Arbeta. Åka hem till Sebbe på lunchen. Jobba. Gå på möte och föra protokoll. Åka hem. Sova.
Hoppas ni får en solig dag (i sinnet).
REA! REA! Allt ska bort!
Åh, ni vet hur skönt det är när man burit på något väldigt, väldigt länge.
Man går runt och böjer rygg och kan knappt andas. Vecka ut och vecka in håller det på. Till slut känner man att man inte längre kan leva om man inte får ur sig eländet.
Och så sätter man sig ner. “Det är ett par saker jag måste berätta”, börjar man och pejlar av läget. När man hajjar att man har en riktig lyssnare framför sig fortsätter man och lägger alla korten på bordet. Allt ska ut, “alla ska med”. Man blir svettig under armarna och röd om kinderna. Man har så mycket att säga att man snubblar över orden. En miljard stavelser ska ut ur den trånga lilla truten på en och samma sekund. Man drar efter andan, tar en paus. Rättar till luggen och fortsätter.
Det är så skönt efteråt. Jag lovar att det syns på vågen! Man går ner i vikt av att lätta sitt hjärta och en gång per tio år blir allting bra igen.