Som jag skrev igår så har munskyddstvånget slopats i kollektivtrafiken här i Helsingfors. Nu bara ”rekommenderas” den. När jag åkte hem från jobbet igår så var jag maskFRI och det var så skönt. Äntligen fick jag smila mot folk igen och jag gjorde det inbjudande men med stil och finess. Så klart.
Jag har inte klagat över maskbärandet under det gångna året, men i somras – under den extrema värmeböljan – så hände någonting och jag började känna mig instängd och jag fick ångest. Det var outhärdligt att arbeta med mask i somras och när hösten kom så fortsatte jag ogilla masken. Jag hoppas så innerligt att vi snart slipper dem även på jobbet. Tänk att ett (bra) tag bar vi både mask och visir. Det var bedrövligt.
Låt oss nu hoppas att coronan snart är över på allvar och att allt kan återgå till nåt slags normalt tillstånd. Jag tror i och för sig inte att någonting blir exakt som det tidigare har varit – vi har nog alla förändrats lite, på ett eller annat sätt.
I förra veckan blev jag ”coronarädd” igen. Kände mig förkyld och väldigt svag så jag följde min arbetsgivares instruktioner och gick och testade mig (vet inte ens för vilken gång i ordningen) – negativt igen. Men jag blev liggande i ett par dygn i alla fall, och jag var så vansinnigt yr.
Idag återvände jag till jobbet och jag gjorde det extra tidigt eftersom jag visste att jag hade miljarders miljarder mail och meddelanden att gå igenom.
Munskyddstvånget har slopats i Helsingfors kollektivtrafik! Jag märkte detta idag på spårvagnen. Efter att i snart ett år ha fått höra slingan om ”munskyddstvång i kollektivtrafiken” på tre språk så hajade jag till när rösten plötsligt sa att ”munskydd (bara) rekommenderas”. Underbart. Märkte idag att hos grannen Hotellet har receptionisterna slängt trasorna. Det märkte jag även på R-kioski och på S-Market.Hoppas att även vi på min arbetsplats snart får bränna dessa eländiga, omänskliga käftskydd och börja smila mot folk igen.
Polariseringen är total. Att låta sig vaccineras eller inte. Så frågan är: gick jag in på drop-in i Mässcentrum och vaccinerade mig, eller promenerade jag bara förbi?
Ingen vet – och ingen har med det att göra. Fatta du dina egna beslut så fattar jag mina.
Långsamt, långsamt börjar vardagen återvända efter min fars plötsliga och mycket chockartade bortgång. Det tradiga är att Den Eviga Ensamheten känns extra påtaglig i dessa tider. Vilken tur att jag har ett jobb (och [till största delen] bra kollegor), ty det är på jobbet som alla mina sociala kontakter äger rum numera. Allt jag gör är jobbar och är hemma. Vilken tur då att jag har en så älskvärd hund. Blake är en klippa. Och alltid lika glad över att se mig.
Nu vet vi ju inte vad som händer i och med ytterligare restriktioner. Hur påverkar denna eviga pandemi samhällets singlar? Inga nya kontakter knyts. Man kan för f*n inte ens flirta med ett käftskydd som täcker halva fejset. Vidrigt är det. Inte konstigt att folk och fä super och knarkar och deppar ihop. Jag börjar bli skeptisk till hela coronahelvetet.
Mer om det nån annan gång.
Jag är ledig idag och har just en ärtsoppa-från-scratch- på spisen.
En magisk morgon vid havet. Is och snö och himmel. Men vad är vad?
Vilken osedvanligt tråkig helg. När jag väl är ledig från jobbet… Så trist och innehållslöst. Jag vet inte. Jag har lite grann tappat intresset för det mesta, eftersom det mesta känns så meningslöst. Existentiell ångest och så vidare. Tror att jag alltid har jobbat så mycket på grund av att jag när jag arbetar slipper tänka så mycket. Eller alls.
Så jag klär mig färgglatt eftersom jag inbillar att det piggar upp. Delvis fungerar det väl också.
Det är en lyx att få känna sig uttråkad. Jag vet.
Jag behöver någonting att se fram emot. Vad skulle det kunna vara? Jo, jag ser fram emot våren och sommaren och jag ser fram emot den dag då coronahelvetet är överstökat och vi slipper lalla runt i käftskydd och visir (eller hjälm, som jag brukar säga). Tänk när allt är öppet som vanligt, och vi kan röra oss bland folk som normala människor igen.
Det ser jag fram emot.
Jag klär mig alltid jättemanligt, macho som jag är.
Igår kväll kollade jag på UMK-finalen (alltså Finlands uttagning till Eurovision) men jag visste ju att min favorit inte skulle vinna (den kom trea till slut) så jag var inte så jätteengagerad. Nån risig rocklåt vann istället för ”min” fantastiska vokalist som sjöng så vackert och plinkade på ett ESC-värdigt piano.
Samtidigt visades Melodifestivalens tredje semifinal och är det nåt som jag verkligen har börjat tappa intresset för så är det just MF. Jag började tappa intresset ungefär samtidigt som folk (och fä) började kalla tävlingen ”mello”. Jag hat-hat-hatar detta vidriga ord. Det nya ”mello” (vomerar lite i munnen) har blivit som ett politiskt jättekorrekt barnprogram och låtarna är slätstrukna och trista och de allra flesta ”artister” gör inte bättre ifrån sig än jag på valfri karaokescen. Gu’, jag längtar efter karaoke.
Trogna läsare vet vilket stort MF- och ESC-fan jag är, så att jag säger att jag börjat tappa intresset för MF bör få en och annan klocka att plinga riktigt högt!
Med det sagt. Charlotte Perrelli var bäst i går (och hittills i år). Bra låt (dock ej en full femma) och ett så oerhört snyggt nummer. Vilket proffs hon är, Perrelli. Jag gillar att iaktta människor som är bra på det de gör. Oavsett om de sitter i kassan på S-market eller står på scen. Folk som KAN gör mig glad. En fröjd för ögat och för själen.
