corona covid-19 – Sida 3

Sista dagen i karantän

Sista dagen i karantän och i morgon är det jag som återvänder till arbetsplatsen.
Jag ser fram emot det. Vilket kaos kommer att möta mig på min bokavdelning?

Jag trivs alldeles utmärkt i mitt ljuvliga hem och jag trivs i mitt eget goda sällskap – men utan hund skulle jag nog sakna det sociala samspelet.

Så vad gör jag hemma i min ensamhet/tvåsamhet?

Jag skriver en massa och jag läser och då och då slår jag på nån bra dokumentär (jag älskar dokumentärer – är den välgjord så kan den handla om vad som helst och jag blir intresserad) och jag lyssnar på poddar och på musik.

Då och då, om jag faktiskt blir uttråkad, så skapar jag fräsiga frisyrer på mig själv och plötsligt ser jag ut lite som Diana Ross (bildbevis ->).

Så nej, denna tio dygn långa karantän har inte varit ”jobbig” på något vis.

Vad gör ni själva när ni ”bara” är hemma?

Man MÅSTE inte vara tråkig bara för att man är ”seriös”.

Jag läste i en artikel på Yle att hela 50 (!) personer på min arbetsplats är smittade. Jag minns att jag frågade, när jag blev anställd, hur många som jobbar på stället och svaret var: ”Cirka 85.”

Så det är en ganska stor procent.
Ändå följer vi alla råd med munskydd och/eller visir och avstånd och hela baletten.
För tusan, i vårt väl tilltagna så kallade fikarum har vi fyra bord och vi sitter endast en person per bord.
Men ändå: 50 smittade.

Det kanske är helt omöjligt att skydda sig?

Jag testade mig (igen) förra helgen och jag är inte en utav de 50 men jag har suttit i karantän ändå.
Bra så, eftersom jag har varit stormförkyld i två veckor.

Vi får nog lära oss att leva med detta virus, helt enkelt.

Jag är en väldigt fysisk person. Jag älskar närhet.
Utan min hund så vet jag inte vad jag hade gjort.
Jag har aldrig varit mycket för one night stands, men jag kan avslöja att det för länge sedan blev några sådana, just på grund av att jag saknade fysisk närhet.
När jag sedan skaffade min första hund (Sebbe <3) 2006 så var det slut med ”ennattarna”, eftersom jag fick min fysiska dos närhet av min hund.
Jag jämför verkligen inte en hunds närhet med en redig karls dito, men det där ”basala” – den där dagliga närheten och kärleken – har jag sedan 2006 fått av mina tre hundar.

Kul i karantän: Tofsar i håret piggar ju upp

Livet i karantän fortsätter.
Jag kan inte ignorera att min ”vanliga” förkylning har utvecklats en aning.
Torrhosta och lite ”trångt i rören” när jag andas (vilket jag ju naturligtvis gör mest hela tiden).
Enligt coronavirusrådgivningen behöver jag inte testa mig på nytt, utan bara hålla mig i karantän – om det nu inte plötsligt blir så att jag behöver läkarvård.

Så vi får väl se.

Dessutom har jag fortfarande ont i halsen (dag 8) och det är sällan jag har halsont så länge.

Eller så är jag bara hypokondrisk.

Nåväl. Jag och Blake försöker fördriva tiden här hemma. Tofsar i håret piggar ju alltid upp.
Jag får plötsliga städattacker så det är vid det här laget ganska välstädat.
Sitter dock mest och skriver på en grej. Har hunnit till 28 963 ord.

FÖRLÄNGD KARANTÄN

För det första så vill jag dela ut dagens ros.
Den går till stadens coronavirusrådgivning.
Jag hade ett par frågor här i min av myndigheterna förordnade karantän. Allt blev så bökigt och oklart eftersom jag ju av en ”slump” just testat mig (negativt) dagen efter att jag blivit utsatt för smittorisk, för att sedan få veta att jag två dagar senare blivit utsatt igen, i ett sammanhang som inte hade med min pågående karantän att göra.

Jag sökte på nätet men fann inga bra svar så jag ringde till rådgivningen och som jag sa när jag avslutade samtalet: ”Det där var ju klara och tydliga svar, så jag får tacka så hemskt mycket.”
Damen i luren skrattade lite och tyckte nog att jag var en charmör. ”Jag har övat på att ge dessa svar några gånger nu”, sa hon.

Så, dagens ros går till Helsingfors stads (trespråkiga) coronavirusrådgivning. Grattis!

Som jag misstänkte så mottog jag idag ett nytt samtal från smittskyddsstället – vad det nu heter – och de förlängde min karantän eftersom jag blivit ”exponerad för smitta” även vid ett senare tillfälle än vad de hade koll på när de satte mig i karantän igår.
Så nu sitter jag hemma i sammanlagt tio dagar och på sätt och vis så känns det så där.
Jag trivs på jobbet och jag vill arbeta och ha rutiner i min vardag, men å andra sidan så trivs jag ju bra hemma också. Och nu måste jag ju stanna här. Naturligtvis – eftersom jag är en sån där som alltid oroa sig för saker och ting – så oroar jag mig nu för hur det ska gå på och med min arbetsplats.
Kommer allt att slå igen på nytt och kommer jobben återigen att försvinna?

Men! Jag kan inte påverka det på något som helst sätt, så jag försöker att tagga ner – och hoppas på att jag inte är smittad och blir allvarligt sjuk.

Idag har jag suttit och skrivit nästan hela dagen. Vi får se vad det blir men det är på gång och jag har flow just nu.

I KARANTÄN

Igår på jobbet undrade jag och kollegorna varför hälften av de övriga kollegorna aldrig dök upp. Vi fick veta att de blivit satta i karantän efter att ha blivit ”utsatta för exponering”.

Det kändes lite konstigt att vi ALLA inte blivit ”utsatta för exponering” eftersom vi ju arbetar tillsammans varenda dag.

Men se där. För några timmar sedan kväll kom så först samtalet från arbetsplatsen och därefter från statens smittskydds-nånting-nånting. Jag har blivit ”exponerad” för det där Viruset med stort V och jag sitter nu i karantän.
Mitt negativa provresultat från dagen efter att jag blivit ”exponerad” (då jag ju testade mig efter att ha blivit stormförkyld under natten) betyder ingenting, utan nu får jag inte gå till jobbet, inte träffa folk, inte ens gå för att handla mat förrän i nästa vecka.
Så jäkla tradigt.
Frustrerande.
Stressande.
Men nu är det så att jag ingenting kan göra åt saken.
Men: BLÄ.

Jag hade just tagit en dusch och valt ut morgondagens arbetskläder men nu blev det pannkaka av resten av veckan.

Jag fick ett gäng foton skickade till mig, efter en fotografering. Berättar mer om det vid ett senare tillfälle.

Orkestern spelar och det är hål i båten

MTV3:s korrespondent i Stockholm förklarade igår läget i Sverige så här:

”Det råder lite Titanic-stämning här. Orkestern spelar och sången ljuder och det är hål i båten och snart sjunker vi.”

Apropå att smittan sprider sig som f*n där borta alltså, och att tydligen endast 35 % av människorna följer de så kallade rekommendationerna.
De senaste fyra dygnen har 20 000 nya fall registrerats i landet. Kan jämföras med 18 354 här i Finland – under hela året!

Ja, siffror kan man vrida och vända på men dödstalen talar ju sitt tydliga språk.
Även mycket oroande rapporter om hur sjukvården inte alls pallar med längre. Förresten. På bilderna från vimlet på gatorna i forna hemstaden syntes inte en enda ansiktsmask. Är det sant? Alla lunkade på på sedvanligt pursvenskt vis som om inget hänt. Jag vågar påstå att nio av tio bär mask på bussen på mina arbetsresor. Och i matbutiken sju av tio.

Och just nu har Finland också det lägsta antalet registrerade smittade i hela Europa.

Skärp er.

Under tiden spelar orkestern vidare, trots att vokalisten just fick en kallsup.