Tänk vad man glömmer med åren – det har jag tänkt mycket på då jag överrumplats av mina egna dagboksanteckningar.
Jag hade helt glömt bort att min låg- och mellanstadieskola kallades Gula skolan. Och nej, jag är inte förvånad över att glinen inte vågar gå till skolan i den gudsförgätna hålan. Hello childhood, liksom.
Etikett: barndom
Tyst som en mus
Jag satt på balkongen och stirrade på min oroväckande gröna lönn och kom att tänka på något jag nästan glömt bort. När jag var barn gick jag hos en talpedagog. Det gjorde nog ingen större nytta – jag talar fortfarande snabbt och otydligt. Mest så där att jag vräker ur mig det jag måste få sagt så det blir gjort. Helst är jag bara tyst. Det finns nog med oväsen överallt.
En blyg viol
Läste en himla bra krönika om ett ämne Linda Skugge tagit upp tidigare (och jag grät floder).
Varför ska det vara så svårt för lärare att veta hur de ska bemöta de blyga eleverna? Varför är de så himla opedagogiska? Tror de att de gör de blyga mindre blyga genom att ständigt försöka få dem att säga saker högt i klassen?
Jag blev ständigt attackerad på detta sätt, mina lärare gjorde liksom “nedslag” mot oss blyga genom att plötsligt säga ens namn: “Linda! Låt oss se vad Linda tycker om det här.” Det leder enbart till att man rycker till, får panik och blir pionröd och piper tyst: “Eeh, jag vet inte.”
Och så får man kassa betyg trots att man ofta skrev högsta poäng på proven.
Vad tror lärarna, att man genom chockterapi blir av med sin extrema blyghet över en dag?
Det tar ju ett helt liv att lära sig att våga prata inför folk. Vissa blir aldrig av med blygheten.
Att vara blyg är ett personlighetsdrag som jag tror är medfött.
Det lärare istället ska göra är att dela in klasserna i mindre grupper så att de blyga vågar öppna munnen.
Snälla, se de blyga, hör dem, förvåna dem genom att göra deras skolgång till nåt de trodde var omöjligt på grund av deras blyghet. Gör så att de växer, inte krymper. Genera dem inte genom att ständigt vara på dem och försöka tvinga dem att prata inför klassen.
Skola
Om en och en halv vecka börjar skolan och jag börjar bli lite nervo. Jag har inga direkt fiiina minnen från min skoltid. Och nu ska jag läsa webbproduktion. Tänk om alla i klassen är sådana där jobbiga unga datanördheteropojkar. Hur ska det gå? Jag hoppas att det finns många töser i klassen. Eller trevliga fjollor. Bara inga jobbiga skräniga människor.
Tur att jag har Stesolid. Jag behöver all hjälp jag kan få.
Jag har aldrig riktigt utnyttjat mina resurser eftersom min skoltid mest gick åt till att ta mig till och från skolan med så få ångestattacker som möjligt. Därför har jag en del luckor i min så kallade allmänbildning, något som jag försöker ta igen genom att läsa framförallt historieböcker hemma. Samt sådana där “vad varje svensk bör veta”-böcker.
Började läsa spanska för ett par år sedan som mjukstart eftersom jag visste att jag skulle komma att vilja plugga igen. Valde spanska för att
a) jag kunde redan en del och ville verkligen lära mig språket
b) språk har alltid varit min starka sida, alltså spelade jag så att säga redan på min spelhalva och hade inte jättesugigt självförtroende
Jag fick MVG men kände inte att jag var värd högsta betyg. Varför är jag alltid så? Varför kan jag inte bara känna; “gud vad jag är bra, MVG because I’m worth it”?
Nygården
Raringar! Mitt barndomshem är till salu. Min bror hittade annonsen på hemnet.se. Det går inte att länka direkt, men kolla här och klicka vidare till “Södra Nygården”.
Okej, dörren var inte blå då utan mer smakfullt mörkbrun. Mitt rum ser ni längst till vänster.
Jag som alltid fantiserat om att köpa huset får vänta några år till. Har inte direkt en mille på banken just nu.