Etikett: ångest och eufori

Ibland säger jag saker…

Fatta så irriterande det är när man tvättar en (lång)fredagskväll och inser att tvättmedlet är slut.
Kilade således ner till libanesen.
Libanesen: Det var länge sen! Har du varit bortrest?
(Förra gången hon frågade så kom jag ut som både bög och Israellover.)
Jag: Nej… (Här var det meningen att jag skulle säga att jag ju har slutat snusa och därmed inte haft nån anledning att spontanhandla, men isället sa jag:) Jag har bara jobbat så mycket det senaste halvåret.
Eh?
Jag blir lite trött på att saker flyger ur min mun. Ja, det är därför jag föredrar att skriva (så jag hinner både tänka efter och omformulera mig) och det är därför jag kan vara mustyst i människokonstellationer.
För övrigt så gick jag just ut i badrummet för att kolla varför maskinen inte lät. Det visade sig att jag glömt stänga luckan – jag skyller självklart även detta på den vidriga sommartiden.
Uppdatering: Tvättmaskinsdramat fortsatte då den vägrade snurra (fastän luckan var stängd…) och jag drabbades av lätt panik, men jag tror och hoppas att det bara var ett tillfälligt fel.

Jag ska tiga

Igår skrev jag ett vackert mail till någon. Jag var på bra humör och kände att jag älskade livet och alla människor och djur och blommor och inte minst den här personen (tänk: ett nyktert fyllemail). Jag skrev att jag ”verkligen uppskattar vår vänskap bla bla bla” och en massa andra patetiska rader.
Sedan fick jag ångest.
Och kollade min mail var femte minut.
Nu fick jag äntligen ett svar. Personen i fråga kunde bara hålla med. Jag gjorde inte bort mig.
Phuuu.
Jag ska försöka sluta skriva hjärtliga mail när jag är på bra humör.

Otrevlig känsla

Igår när jag vaknade visste jag att det skulle bli en pissig dag. Det låg i luften.
Och ja, pissig blev den och jag stötte på en otrevlig kvinna. Hatar Ogillar starkt otrevliga människor som fäller kommentarer omkring sig, till människor de inte vet någonting om. De vet ingenting om hurdan dag den tilltalade har eller har haft.
Tyvärr uppfattade jag inte det otrevliga förrän efter ett tag så jag fick inte tillfälle att vara otrevlig tillbaka (vilket jag för övrigt är väldigt dålig på). Jag önskar att jag hade spänt ögonen i henne och väst: ”Inte den tonen, tack”.
Idag känner jag mig lite svag och nervös. Det känns som att jag kommer att bli attackerad! Av vem vet jag inte. Eller på vilket sätt. Usch. Ingen bra känsla i kroppen.
Nåväl. Strax lämnar jag kontoret och går hem och städar lite så att jag kan ta emot kvällens schlagerturné. Ett gäng glada, trevliga människor. Inga konstigheter.

Einstein

Nej, man måste inte vara särskilt bright för att räkna ut varifrån den senaste veckans minidepression kom ifrån. Det är bara att backa tillbaka i arkivet och se vad som hände på dagen för ett år sedan.
Det är ju så att när man sällan får sådana känslor för någon så tar det flera år innan man är fri från dem. (En börjar ju undra om det är värt besväret.) (Jo, det är klart det är. Vad vore livet annars? Inte mycket va.)
Nåväl. Vi avslutar med en snutt av en fantastisk ballad. (I poppig 80-talsversion är den dock ej mycket att hänga i granen.)